En näranaturenupplevelse.

Jag erkänner, jag blev nästan lite religiös förra söndagen då jag i sakta mak upplevde Adelsös underbara natur under en hel dag i enskildhet, på rullskidor, i kajak och till fots.
Eller ”nästan lite religiös”? Jag skulle nog kunna sträcka mig till att uttrycka det som att jag hade en omtumlande näranaturenupplevelse.
Äsch, vem försöker jag lura? Jag säger som det är. Jag hade ett starkt gudsmöte i naturen. Ja, jag gick till kyrkan i kroppen. Vägen, vattnet, gräset, mossan, träden, djuren, solen, vinden och regnet blev för några timmar min kyrka. Och lät mig ana Gud. Inte Gud som en person, på en tron, upphöjd, långt borta. Nej, jag drabbades av en stark känsla av att vara omsluten, att vara en del av allt det där i vilket vi lever, rör oss och är till. Det som inte går att kontrollera eller fullt ut beskriva i ord och bilder.
Halvvägs in i den avslutande vandringen, då jag till och med börjat bli rörd och gråtmild av allt det vackra, hörde jag plötsligt någon sjunga en sång jag kände igen från min tonårstid. I takt till pulsen av mina steg.

”Låt mina fötter få gå,
på stigar du vill jag ska vandra.
Hela mitt liv vill jag känna dig
och berätta om dig för andra.”

Jag såg mig omkring. Det var ingen annan där vad jag kunde se. Det var alltså jag som sjöng den där sången. Inte riktigt likt mig att välja en sådan sång. Och som den ordmärkare jag är påpekade jag naturligtvis genast för mig själv att det ska vara ”tjäna”, inte ”känna” i textens tredje rad. Hade jag något emot att tjäna kanske, va, va, VA?!
Ja, det är möjligt att ordet tjäna faktiskt skaver i mig i relation till en del av de snäva gudsbilder jag fått uppmålade för mig och i relation till en del av den kyrkiska jag marinerats i genom livet. I relation till bibeltolkningar som högmodigt upphöjts till ”Guds ord”, till ”Guds vilja”, ja till och med till ”Gud”, och använts mot andra människor.
Och det är inte konstigt om ordet tjäna skaver i mig i relation till bilden av en despotisk och straffande Far som kräver blodsoffer för att kunna försonas med sina barn. I relation till de gudsbilder som presenterats som sanningar snarare än som de bilder de faktiskt är. ”Sanningar” jag inte haft någon som helst lust att tjäna.
Men kanske att den där Vägen, som Jesus sägs ha pratat om, börjar i att känna och se skapelsens hunger, skapelsens sår, som också är min hunger, mina sår, din hunger, dina sår och fortsätter i en vilja och vandring till försoning med hela skapelsen, tjänande den kraft i vilken vi alla lever rör oss och är till, som medskapare på gott och ont?

Jag behöver fler befriande möten med Gud i naturen. Möten som kan frigöra mig från likgiltighet, tystnad, bortvändhet. Som kan dra mig ur förnekelsen inför min egen del i de strukturer som skadar medmänniskan och jorden. Möten med den Gud som alltid är större. Den kosmiska konstnär som inte frågar efter om vi är evangelikaler, traditionalister, liberaler, protestanter eller katoliker, ja inte ens om vi kallar oss kristna, judar, muslimer, hinduer, buddister, bahaier eller ateister. Den ständigt
pågående skapelseprocess inför vilken vi alla är människor. Bortom alla teologiska teorier. Den kraft som egentligen inte behöver någon annan trosbekännelse, bön, lovsång eller liturgi än att vi efter bästa förmåga andas, sover, vaknar, sår, skördar, äter, bajsar, kissar, vilar, viskar, ropar, skrattar, gråter, saknar, sörjer, längtar, älskar, misströstar, tröstar, våndas, värnar, vårdar, hoppas, lever och låter leva.

Humor i coronans tid

I dessa dagar får man lägga band
på sig och ha det kul på egen hand,
enskildhet i möjligaste mån
ja gruppspex ska vi självklart avstå från.
Trängselskratt är inte heller bra,
stand-up för sig själv, det kan man ha.
Motstå skämt bland folk om du får chans,
man kan ha roligt även på distans.

Jag avskyr korset

Jag känner ingen glädje
inför korset.
Jag avskyr korset
som jag avskyr giljotinen.
Jag hatar korset
som jag hatar elektriska stolen.
Jag föraktar korset
som jag föraktar arkebuseringspatrullen.
För korset är ett avrättningsredskap,
och Jesu död var en avrättning.
En meningslös och ondskefull avrättning.
En konsekvens av ett konsekvent liv
som retade och hotade
rädda och bokstavsreligiösa
människor med makt.
Jag tror inte på en Gud
som bokstavligen behövde ett blodsoffer
för att sluta något förbund.
Det vänder sig i magen på mig
när jag hör och ser människor
använda Jesus,
utnyttja Jesus,
år efter år
som ”det perfekta offerlammet”.
Jag tror inte det är tron på,
och bekännelsen av detta,
som är vägen, sanningen och livet.
Den hungrige är Jesus,
den törstige är Jesus,
den fattige är Jesus,
den fängslade är Jesus,
den som flyr krig och förtryck är Jesus,
medmänniskan är Jesus,
motmänniskan är Jesus.
Där –
har vi den knaggliga vägen,
den komplicerade sanningen
och det flödande livet.
Jag tror på en Gud
som går med oss in i det allra jävligaste.
Jag tror på en Gud
som dör med alla de människor
som dagligen blir dödade,
som en konsekvens av ett konsekvent liv
som retar och hotar
rädda människor med makt.
Och jag tror på uppståndelsen,
på livets seger över döden,
hoppet, godheten,
den bortrullade stenen
och påskdagens soluppgång.

En liten solskenshistoria från skolans värld

I augusti började 12-åringen 6:an.
Det innebar skolbyte.
På grund av platsbrist blev han placerad på en skola 4,8 km från den adress han är skriven på i stället för 0,8 km som är avståndet till den närmaste skolan.
Den skola han blev placerad på är dessutom en skola som betraktats som en ”problemskola”.
Som föräldrar gjorde vi vad vi kunde för att påverka placeringen.
Men när 12-åringen varit på besök på skolan sa han: ”Jo, det där att ni försöker få in mig på en annan skola, ni kan väl ligga lite lågt med det va?”
Så vi låg lite lågt med det.

I oktober fick jag höra en fotbolls-mamma tala upprört och illa om ”Problemskolan” och om hur hon krävt och fått omplacering av sin son efter att ha sett klasslistor med ”alldeles för många utländska namn i”.
Då kändes det så oerhört gott att kunna berätta att ”Problemskolan” fått de resurser som behövs för att kunna ha små klasser och många vuxna. Att min son stortrivs med både lärare och nya kompisar. Att det är lugnt på lektionerna och att han fått ny och stor lust att lära. Att ”Problemskolan” var det bästa som kunde hända honom.

Visst, jag tror inte att den skolan därmed är problemfri. Men jag är rätt säker på att en bra och jämlik skola framförallt stavas små klasser, individuell anpassning och hög lärartäthet. Investering i skolan = besparing. Så är det.

Jag vet att det bränns…

Jag vet att det bränns
så jag frågar försiktigt.
Inte tycker väl Gud
ritualer är viktigt,
på riktigt?
Ändå blir hur vi formar
både vigslar och dop
till ständiga stormar
i vattenglas,
som går i kras.
Med splitter på golvet
vill ingen dansa.
Med allt att förlora,
vem vågar chansa?
Försiktiga fraser,
nötta, platta.
Fötter i luften,
onedsatta.
En får inte undvika
trampa på tår
som pryder de fötter
som sparkar och går
på värdigheten,
kärleken,
om och om igen.
Tystnad, bortvändhet
flackande blickar,
ögonlock stängs,
klockan tickar.
Visst är det svårt,
klivet från kivet,
men om inget stör
passerar snart livet
där utanför.
Den någon är,
är ingen fråga.
Genom tiden
brinner en låga,
lyser upp vägen
vi måste vandra,
där ett är viktigt,
att älska varandra.

Tillit i trotsalltåldern

Mormor och morfar betydde mycket för mig.
När jag var liten brukade mormor ofta säga ”Om man försöker så går det”.
Jag trodde på det, och fick ett gott självförtroende. En tilltro till min förmåga att klara det mesta.
Morfar förmedlade en tro på bönens möjligheter ”Be så ska du få”.
Kanske inte så mycket genom det han sa till mig. Men genom det jag uppfattade.
Jag tog det till mig, och fick en aning om den tilltro en människa kan känna till den kraft som är större än oss själva. Jag tror det var gott att vara barn med dessa båda förhållningssätt i tankarna.

Så blev jag äldre och förstod att ibland, eller ganska ofta, går det inte. Hur mycket jag än försöker.
Jag förstod även att jag inte alls alltid får det jag ber om. Och att resultatet inte har att göra med hur gärna jag vill, hur starkt jag tror eller ens hur positivt jag tänker.

För några veckor sen, en morgon när jag skulle åka till jobbet i mitt lilla elfordon, upptäckte jag att jag glömt sätta i kontakten för laddning under natten. Med inte ens halvladdat batteri bestämde jag mig för att chansa på att det skulle räcka till jobbet. Det gjorde det inte.
I höjd med Solvalla visade batterimätaren noll och jag sände ut en bön till Gud och alla eventuellt närvarande änglar om hjälp att ändå nå fram till parkeringshusets nedfart vid Bromma Blocks, där jag skulle kunna rulla nedför backen och in i garaget till P-platserna med eluttag.
Jag nådde fram, och sucken av lättnad när fordonet med slocknad display rullade fram mot de automatiska portarna innehöll ett innerligt ”Tack!”
Men. Portarna öppnade sig inte. Först då såg jag skylten med öppettiderna ”Vardagar 10.00-21.00”.
Jag kunde inte låta bli att le då jag tyckte mig höra både Gud och änglarna skratta gott.
Och jag tänkte att man får vara väldigt försiktig med vad man ber om. För hade jag i stället fått batteristopp innan jag hunnit fram till nedfarten så hade jag snabbt upptäckt de tydligen alltid tillgängliga laddstolparna på markplanets uteparkering.
Tack vare att jag, vis av erfarenheten, haft sinnesnärvaro nog att inte dra åt handbromsen i urladdat läge, gick fordonet fortfarande att rulla och styra med kroppskraft. Det var fruktansvärt tungt och backen var brant, men jag tänkte att ”Om man försöker så går det” och mumlade samtidigt rakt ut i den folktomma morgonluften ”Det var jätteroligt, verkligen, men nu får ni sluta skratta och hjälpa mig putta på.”

Det blev en påminnelse om att ibland våga släppa taget om den tillit som tror sig veta, och i stället vila i trotsallt-ålderns tillit som viskar att det nog kommer att ordna sig. Det blir förmodligen inte som jag önskar, hoppas eller vill. Men det blir. Tillräckligt bra. På något sätt. Och det är inte säkert att det i varje läge blir bäst om det går precis som jag önskar. Trotsallt-ålderns tillit, då man nästan på riktigt kan säga ”Ske din vilja” och verkligen mena det. Nästan.

BIDRAGSÅLDRINGAR

Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.

Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?

Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.

Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.

Ingen skattechock för barnmorskor.

Jag tror inte att de medvetet sprider felaktig information.
Det är vanliga, hederliga människor det rör sig om. Människor som valt att jobba med politik för att de vill förändra och förbättra. Jag tror att de verkligen har människors bästa för ögonen och faktiskt känner och upplever det så som det beskrivs. Har man dessutom hört något sägas så många gånger måste det ju vara sant. Är det dessutom människor man litar på som sagt det, kanske man inte bryr sig om att dubbelkolla. Jag har själv gjort så.

Det har nog inte undgått någon att regeringens trixande med brytpunkterna för statlig inkomstskatt och jobbskatteavdrag ska ha gett barnmorskor en rejäl skattechock nu vid årsskiftet.
Ja, jag förstår dig. Jag blev också upprörd.
En Socialdemokratiskt ledd regering som sparkar på hårt arbetande vårdpersonal!?
Det är inte okej.
Så när jag igår läste ytterligare en yvig debattartikel författad av en moderat, den här gången i Expressen, tänkte jag att jag måste kolla hur mycket högre skatt en barnmorska nu får betala.
Jag frågade därför artikelförfattaren, på Twitter, vilken månadslön en barnmorska som drabbats av den statliga skattechocken kunde tänkas ha.
”Ca 37.600:-”, svarade artikelförfattaren snabbt.
Jag vände mig då till den mycket skattekritiska sajten ekonomifakta.se och deras räknesnurra för uträkning av inkomstskatt, registrerade en person i min ålder, boende i min hemkommun Upplands Bro, med månadslönen 37.600:-.
Det visade sig att skattechocken för en sådan barnmorska bestod i att hen 2017, till skillnad från tidigare, helt slipper statlig skatt och alltså ser mer av lönen längst ner på lönebeskedet.
Inte helt oväntat blir även barnmorskor ibland sjuka. Ja, barnmorskor måste – i motsats till många andra – faktiskt till och med stanna hemma från jobbet när de är sjuka.
Nu har regeringen, utöver det här med lägre skatt, även utsatt barnmorskorna för chocken att få högre sjukersättning vid dessa tillfällen.

Men, invänder nu kanske någon, det finns ju barnmorskor som tjänar mer än 37.600:- per månad.
Ja, tack och lov. Men även en barnmorska som drar in exempelvis 40.000 får ut mer av lönen nu än på samma lön 2015. Avvikelser kan förekomma, men har då att göra med den lokala kommunalskatten.
Faktum är att det bara är de barnmorskor som tjänar typ 58.000:- i månaden som får ut mindre av lönen pga regeringens trixande med brytpunkter och jobbskatteavdrag. Chocken för en sådan barnmorska i Upplands Bro består i att hen får ut 24:- mindre 2017 än på samma månadslön 2015. Enligt Ekonomifaktas räknesnurra.
Grundlig som jag är kontaktade jag några barnmorskor och frågade vad de skulle välja.
37.600:- i månaden och få ut 112:- mer än de hade fått på samma lön 2015? Eller 58.000:- i månaden och få ut 24:- mindre än de hade fått 2015?
75% valde lönen på 58.000:-. Övriga 25% var förhindrade att avge svar pga att de inte kunde sluta skratta.

Så om man på allvar bryr sig om barnmorskorna, då profiterar man inte politiskt på dem för att plocka poäng med hjälp av tomma PR-byrådesignade signalordskombinationer.
Nej, då jobbar man för högre löner, som speglar den stora efterfrågan och yrkets ansvarsgrad.

Nämnde jag förresten höjningen av inkomstgränser för bostadsbidrag, höjningen av underhållsstödet för äldre barn, höjningen av flerbarnstillägget, glasögonbidraget för barn och det förstärkta högkostnadsskyddet för läkemedel till barn?
Barnmorskor blir nämligen inte bara sjuka. De har ofta barn också. Och en del barnmorskor är ensamstående föräldrar.

Dagsvers med anledning av M:s SD-haveri

Vem kläckte denna tokiga idé?
AKB? Tobé or not Tobé?
Månne har dom räknat kallt
med att få håva in.
Jag tror på väljarsvinn,
och en spricka genom blocken
där ljuset hittar in.

Kerstin tryckte Gilla på Facebook – ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Beata skriver ett inlägg och berättar om en upplevelse hon haft vid en samling i kyrkan där hon jobbar.
Beatas tidigare arbetskamrat Kerstin läser inlägget och trycker ”Gilla”.
Kerstins Facebookvän Ann-Sofie, som Kerstin knappt träffat sedan de studerade tillsammans för 20 år sedan, ser i Facebookflödet att Kerstin gillat något på kyrkans Facebooksida.
Ann-Sofie blir nyfiken och klickar sig in på Facebooksidan.
Där får hon syn på information om att en projektkör snart ska starta.
Ann-Sofie, som råkar bo i den kommun där kyrkan ligger, har länge avstått att sjunga i kör på grund av att hon inte har möjlighet att boka upp samma veckokväll en hel termin. En projektkör över fem veckor blir perfekt.
Ann-Sofie anmäler sig, och berättar vid andra övningen för körledarna om hur glad hon är att hon hittade dit.
#truestory
Så var precis så varsam och sparsam med gilla-klick som du själv vill.
Och kom ihåg att ditt klick kan ha mycket större betydelse än du själv får veta.
På gott och ont.

(Beata, Kerstin och Ann-Sofie heter egentligen något helt annat. Kanske Bosse, Svante och Torsten.)