Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.
Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?
Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.
Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.
Stefan Jämtbäck 