Änkan, 90+, hade fått en länk till mp3-fil av mig via mejl, för provlyssning inför vårt samtal om sångval till hennes makes begravning. Nu hade hon lyssnat:
”Du, den där ‘Jag vill tacka livet’, den var för jävla tråkig. Och långsam. Om du sjöng den på begravningen skulle jag förmodligen dö själv på kuppen. Och texten – den är så sorglig. Man vill ju inte sitta och böla sig igenom det där. Nä, lite glättigare måste det vara.”
Jag: ”Ja, nu skickade jag ju inte den i första hand som sångförslag, utan mest för att ni skulle kunna höra att jag kan sjunga och sp…”
Hon: ”Jag vet inte om jag skulle kalla det där för sång. Mer berättande skulle jag nog säga.”
Jag: ”Ja, jag sjunger ju första versen ganska långsamt och berättande, men sen kommer det igång rätt ordentligt. Har du lyssnat på hela sången?”
Hon: ”Nej, jag vill att du sjunger lite mer som pingstvännerna, om du förstår vad jag menar. Eller som Mia-Marianne och Per-Filip. Kan du sjunga som Mia-Marianne och Per-Filip? Ja, det förstår jag ju att du inte kan sjunga som Mia-Marianne, men Per-Filip kanske, kan du det?”
Det kunde jag inte. Men gärna de sånger hon önskade. Och med mer schvung.
Under begravningsgudstjänsten, en halvminut in i den första solosången, lutade sig kvinnan framåt i bänken, vände sig mot sin dotter och nickade nöjt. Sen höjde hon blicken och log varmt mot mig.
Efteråt tackade jag henne för att hon varit så uppfriskande ärlig, rättfram och tydlig med hur hon ville ha det.
”Tack, ja det måste man vara”, svarade hon kvickt och fortsatte:
”Dom som inte är tydliga innan, brukar vara dom som gnäller efteråt.”
Många människor möter vi bara en gång i livet. Ändå hinner en del av dem lämna djupa avtryck. Och en betydande eftervärme.
Stefan Jämtbäck 