En näranaturenupplevelse.

Jag erkänner, jag blev nästan lite religiös förra söndagen då jag i sakta mak upplevde Adelsös underbara natur under en hel dag i enskildhet, på rullskidor, i kajak och till fots.
Eller ”nästan lite religiös”? Jag skulle nog kunna sträcka mig till att uttrycka det som att jag hade en omtumlande näranaturenupplevelse.
Äsch, vem försöker jag lura? Jag säger som det är. Jag hade ett starkt gudsmöte i naturen. Ja, jag gick till kyrkan i kroppen. Vägen, vattnet, gräset, mossan, träden, djuren, solen, vinden och regnet blev för några timmar min kyrka. Och lät mig ana Gud. Inte Gud som en person, på en tron, upphöjd, långt borta. Nej, jag drabbades av en stark känsla av att vara omsluten, att vara en del av allt det där i vilket vi lever, rör oss och är till. Det som inte går att kontrollera eller fullt ut beskriva i ord och bilder.
Halvvägs in i den avslutande vandringen, då jag till och med börjat bli rörd och gråtmild av allt det vackra, hörde jag plötsligt någon sjunga en sång jag kände igen från min tonårstid. I takt till pulsen av mina steg.

”Låt mina fötter få gå,
på stigar du vill jag ska vandra.
Hela mitt liv vill jag känna dig
och berätta om dig för andra.”

Jag såg mig omkring. Det var ingen annan där vad jag kunde se. Det var alltså jag som sjöng den där sången. Inte riktigt likt mig att välja en sådan sång. Och som den ordmärkare jag är påpekade jag naturligtvis genast för mig själv att det ska vara ”tjäna”, inte ”känna” i textens tredje rad. Hade jag något emot att tjäna kanske, va, va, VA?!
Ja, det är möjligt att ordet tjäna faktiskt skaver i mig i relation till en del av de snäva gudsbilder jag fått uppmålade för mig och i relation till en del av den kyrkiska jag marinerats i genom livet. I relation till bibeltolkningar som högmodigt upphöjts till ”Guds ord”, till ”Guds vilja”, ja till och med till ”Gud”, och använts mot andra människor.
Och det är inte konstigt om ordet tjäna skaver i mig i relation till bilden av en despotisk och straffande Far som kräver blodsoffer för att kunna försonas med sina barn. I relation till de gudsbilder som presenterats som sanningar snarare än som de bilder de faktiskt är. ”Sanningar” jag inte haft någon som helst lust att tjäna.
Men kanske att den där Vägen, som Jesus sägs ha pratat om, börjar i att känna och se skapelsens hunger, skapelsens sår, som också är min hunger, mina sår, din hunger, dina sår och fortsätter i en vilja och vandring till försoning med hela skapelsen, tjänande den kraft i vilken vi alla lever rör oss och är till, som medskapare på gott och ont?

Jag behöver fler befriande möten med Gud i naturen. Möten som kan frigöra mig från likgiltighet, tystnad, bortvändhet. Som kan dra mig ur förnekelsen inför min egen del i de strukturer som skadar medmänniskan och jorden. Möten med den Gud som alltid är större. Den kosmiska konstnär som inte frågar efter om vi är evangelikaler, traditionalister, liberaler, protestanter eller katoliker, ja inte ens om vi kallar oss kristna, judar, muslimer, hinduer, buddister, bahaier eller ateister. Den ständigt
pågående skapelseprocess inför vilken vi alla är människor. Bortom alla teologiska teorier. Den kraft som egentligen inte behöver någon annan trosbekännelse, bön, lovsång eller liturgi än att vi efter bästa förmåga andas, sover, vaknar, sår, skördar, äter, bajsar, kissar, vilar, viskar, ropar, skrattar, gråter, saknar, sörjer, längtar, älskar, misströstar, tröstar, våndas, värnar, vårdar, hoppas, lever och låter leva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s