I augusti började 12-åringen 6:an.
Det innebar skolbyte.
På grund av platsbrist blev han placerad på en skola 4,8 km från den adress han är skriven på i stället för 0,8 km som är avståndet till den närmaste skolan.
Den skola han blev placerad på är dessutom en skola som betraktats som en ”problemskola”.
Som föräldrar gjorde vi vad vi kunde för att påverka placeringen.
Men när 12-åringen varit på besök på skolan sa han: ”Jo, det där att ni försöker få in mig på en annan skola, ni kan väl ligga lite lågt med det va?”
Så vi låg lite lågt med det.
I oktober fick jag höra en fotbolls-mamma tala upprört och illa om ”Problemskolan” och om hur hon krävt och fått omplacering av sin son efter att ha sett klasslistor med ”alldeles för många utländska namn i”.
Då kändes det så oerhört gott att kunna berätta att ”Problemskolan” fått de resurser som behövs för att kunna ha små klasser och många vuxna. Att min son stortrivs med både lärare och nya kompisar. Att det är lugnt på lektionerna och att han fått ny och stor lust att lära. Att ”Problemskolan” var det bästa som kunde hända honom.
Visst, jag tror inte att den skolan därmed är problemfri. Men jag är rätt säker på att en bra och jämlik skola framförallt stavas små klasser, individuell anpassning och hög lärartäthet. Investering i skolan = besparing. Så är det.
Stefan Jämtbäck 