Vill va’ säker och bestämd
mycket mer än trevande förskrämd,
hellre framåt och i slag,
välja bort mitt jante-jag,
och oförminskat sann,
följa lusten då jag kan,
släppa taget, ta en risk,
våga störa, inte viska.
Då skaver som en sten i skon,
och stjäl en bit av den person
jag ändå innerst inne är,
en slogan alltför många av oss bär.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.
Vill va’ på och inte vek,
betrakta livet som en lek,
våga misslyckas ibland,
knyta nya vänskapsband.
Gärna eftertänksamt vis,
inte snäll till varje pris,
säga från och tycka till,
oftast göra det jag vill.
Då stör ett brus min fria tanke,
skjuter viljans skepp i sank,
en ström av ord jag känner så väl,
envis som ett takdropp i min själ.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.
Jag kan, jag vill, jag törs, det går och jag får,
men tvekar och förnekar hjärtat som slår,
och slår, och slår, och slår.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.
Stefan Jämtbäck 