Tillit i trotsalltåldern

Mormor och morfar betydde mycket för mig.
När jag var liten brukade mormor ofta säga ”Om man försöker så går det”.
Jag trodde på det, och fick ett gott självförtroende. En tilltro till min förmåga att klara det mesta.
Morfar förmedlade en tro på bönens möjligheter ”Be så ska du få”.
Kanske inte så mycket genom det han sa till mig. Men genom det jag uppfattade.
Jag tog det till mig, och fick en aning om den tilltro en människa kan känna till den kraft som är större än oss själva. Jag tror det var gott att vara barn med dessa båda förhållningssätt i tankarna.

Så blev jag äldre och förstod att ibland, eller ganska ofta, går det inte. Hur mycket jag än försöker.
Jag förstod även att jag inte alls alltid får det jag ber om. Och att resultatet inte har att göra med hur gärna jag vill, hur starkt jag tror eller ens hur positivt jag tänker.

För några veckor sen, en morgon när jag skulle åka till jobbet i mitt lilla elfordon, upptäckte jag att jag glömt sätta i kontakten för laddning under natten. Med inte ens halvladdat batteri bestämde jag mig för att chansa på att det skulle räcka till jobbet. Det gjorde det inte.
I höjd med Solvalla visade batterimätaren noll och jag sände ut en bön till Gud och alla eventuellt närvarande änglar om hjälp att ändå nå fram till parkeringshusets nedfart vid Bromma Blocks, där jag skulle kunna rulla nedför backen och in i garaget till P-platserna med eluttag.
Jag nådde fram, och sucken av lättnad när fordonet med slocknad display rullade fram mot de automatiska portarna innehöll ett innerligt ”Tack!”
Men. Portarna öppnade sig inte. Först då såg jag skylten med öppettiderna ”Vardagar 10.00-21.00”.
Jag kunde inte låta bli att le då jag tyckte mig höra både Gud och änglarna skratta gott.
Och jag tänkte att man får vara väldigt försiktig med vad man ber om. För hade jag i stället fått batteristopp innan jag hunnit fram till nedfarten så hade jag snabbt upptäckt de tydligen alltid tillgängliga laddstolparna på markplanets uteparkering.
Tack vare att jag, vis av erfarenheten, haft sinnesnärvaro nog att inte dra åt handbromsen i urladdat läge, gick fordonet fortfarande att rulla och styra med kroppskraft. Det var fruktansvärt tungt och backen var brant, men jag tänkte att ”Om man försöker så går det” och mumlade samtidigt rakt ut i den folktomma morgonluften ”Det var jätteroligt, verkligen, men nu får ni sluta skratta och hjälpa mig putta på.”

Det blev en påminnelse om att ibland våga släppa taget om den tillit som tror sig veta, och i stället vila i trotsallt-ålderns tillit som viskar att det nog kommer att ordna sig. Det blir förmodligen inte som jag önskar, hoppas eller vill. Men det blir. Tillräckligt bra. På något sätt. Och det är inte säkert att det i varje läge blir bäst om det går precis som jag önskar. Trotsallt-ålderns tillit, då man nästan på riktigt kan säga ”Ske din vilja” och verkligen mena det. Nästan.

BIDRAGSÅLDRINGAR

Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.

Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?

Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.

Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.

Kerstin tryckte Gilla på Facebook – ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Beata skriver ett inlägg och berättar om en upplevelse hon haft vid en samling i kyrkan där hon jobbar.
Beatas tidigare arbetskamrat Kerstin läser inlägget och trycker ”Gilla”.
Kerstins Facebookvän Ann-Sofie, som Kerstin knappt träffat sedan de studerade tillsammans för 20 år sedan, ser i Facebookflödet att Kerstin gillat något på kyrkans Facebooksida.
Ann-Sofie blir nyfiken och klickar sig in på Facebooksidan.
Där får hon syn på information om att en projektkör snart ska starta.
Ann-Sofie, som råkar bo i den kommun där kyrkan ligger, har länge avstått att sjunga i kör på grund av att hon inte har möjlighet att boka upp samma veckokväll en hel termin. En projektkör över fem veckor blir perfekt.
Ann-Sofie anmäler sig, och berättar vid andra övningen för körledarna om hur glad hon är att hon hittade dit.
#truestory
Så var precis så varsam och sparsam med gilla-klick som du själv vill.
Och kom ihåg att ditt klick kan ha mycket större betydelse än du själv får veta.
På gott och ont.

(Beata, Kerstin och Ann-Sofie heter egentligen något helt annat. Kanske Bosse, Svante och Torsten.)

Orden Runt – bokbeställning

bok omslagORDEN RUNT
En liten (A6, 112 sidor) och innehållsrik bok med mellansnack, sångtexter, ordlekar, facebookinlägg, tweets och instagrambilder.
Och dessutom – glimtar ur mitt liv som pappan i en ständigt pågående sit-com, där barnen fått alla de smarta och roliga replikerna.

1 bok = 100:- (+ ev. porto)
5 böcker = 400:- (+ ev. porto)
Levereras fraktfritt med el-bil inom Storstockholm.

 

Omslagsbild: Majsan Sundell

 

 

Ett lyhört givande och tagande av plats

Jag passerar samma vägkorsning i rusningstrafik flera gånger varje vecka. En stor korsning där det ofta bildas köer från alla håll. I morse var trafikljusen avstängda och till min stora förvåning flöt trafiken på bättre än vanligt. Det var nästan…vackert. Ett lyhört givande och tagande av plats. Ögonkontakt, kommunikation, flöde.
Vackert. Och skört. Som ett väl fungerande samspel mellan instrumentalisterna i en orkester. Eller mellan människorna på en arbetsplats, i en familj, i en förening, i ett samhälle…
Väl fungerande tills någon väljer att bara lämna plats åt andra utan att själv våga ta plats. Då blir väntan lång, även för dem som står bakom.
Eller tills alla som kommer från ett och samma håll kör på utan att ta hänsyn till de andra. Då fördärvas flödet nästan helt.

Jag har passerat många vägkorsningar, både i trafiken och i livet. Ibland stillastående och tvekande. Ibland lekande lätt. Och kanske alltför många gånger med skygglappar, utan en tanke på hur min framfart påverkar andra.
För ett tag sen blev det tvärstopp, faktiskt i just den korsning jag passerade även i morse, då en trafikljusstolpe helt oprovocerat kastade sig mot min bil. Eller om det var jag som, pga av självförvållad trötthet och en sekunds ouppmärksamhet, i en förhastad undanmanöver, körde in i stolpen…
Nåväl, den gången blev tack och lov ingen svårt skadad, tack vare stolpens rådiga ingripande och en kompetent krockkudde. Men jag fick mig en tankeställare. Precis som i morse.