Bara min vardag är inte jag,
bara min vila är inte jag,
bara min tro är inte jag.
Min vardag, min vila, min tro är jag.
Bara mitt mörker är inte jag,
bara min gryning är inte jag,
bara mitt ljus är inte jag.
Mitt mörker, min gryning, mitt ljus är jag.
Bara min längtan är inte jag,
bara min vandring är inte jag,
bara mitt mål är inte jag.
Min längtan, min vandring, mitt mål är jag.
Jag passerar samma vägkorsning i rusningstrafik flera gånger varje vecka. En stor korsning där det ofta bildas köer från alla håll. I morse var trafikljusen avstängda och till min stora förvåning flöt trafiken på bättre än vanligt. Det var nästan…vackert. Ett lyhört givande och tagande av plats. Ögonkontakt, kommunikation, flöde.
Vackert. Och skört. Som ett väl fungerande samspel mellan instrumentalisterna i en orkester. Eller mellan människorna på en arbetsplats, i en familj, i en förening, i ett samhälle…
Väl fungerande tills någon väljer att bara lämna plats åt andra utan att själv våga ta plats. Då blir väntan lång, även för dem som står bakom.
Eller tills alla som kommer från ett och samma håll kör på utan att ta hänsyn till de andra. Då fördärvas flödet nästan helt.
Jag har passerat många vägkorsningar, både i trafiken och i livet. Ibland stillastående och tvekande. Ibland lekande lätt. Och kanske alltför många gånger med skygglappar, utan en tanke på hur min framfart påverkar andra.
För ett tag sen blev det tvärstopp, faktiskt i just den korsning jag passerade även i morse, då en trafikljusstolpe helt oprovocerat kastade sig mot min bil. Eller om det var jag som, pga av självförvållad trötthet och en sekunds ouppmärksamhet, i en förhastad undanmanöver, körde in i stolpen…
Nåväl, den gången blev tack och lov ingen svårt skadad, tack vare stolpens rådiga ingripande och en kompetent krockkudde. Men jag fick mig en tankeställare. Precis som i morse.
– Tjenare, läget hörrödu, är det bra?
– Ja det är huvet upp och fötterna ner.
Bilen, den går bra och familjen – tack som frågar.
Fick nyss löneförhöjning, drygt en tusenlapp mer.
Fast egentligen så gråter jag bakom masken och är trött.
Gömt bland andra alltför mänskliga drag.
Vi har grälat halva natten, bagateller stött och blött
och jag känner mig rätt liten och svag.
Gör som alla brukar göra,
biter ihop, vill inte störa,
låter konvenansen vinna
och ser chanserna försvinna,
till att dela lite öken
med en annan själ idag,
för du verkar va så mycket mera,
mycket mera lyckad än jag.
– Själv då, nåt nytt under solen på gång?
– Nej, jag har kvar min fina taklägenhet.
Som eftertraktad singel är jag still going strong,
du vet, man går aldrig ensam hem så länge pluskan är fet.
Fast egentligen så är det sällan roligt att va jag
med ett liv som ständigt går i galopp.
Deprimerad, svårt med spriten och jag saknar faktiskt nån
som kan tända både hjärta och kropp.
Men nu gör jag som man plägar,
trampar vana samtalsvägar,
låter käften muntert glappa
och ser möjligheten sjappa
till att dela lite öken
med en annan själ idag
för du verkar va så mycket mindre,
mycket mindre tragisk än jag.
Tänk om vi bortsåg från kutymen,
lite sänkte pratvolymen,
tog en kaffe och en bulle,
glömde måste, borde, skulle
för att dela lite öken
med en annan själ idag
trots att du verkar va
så mycket mindre tragisk än jag,
trots att du verkar va så mycket mera,
mycket mera lyckad än jag.
Förblindade av frågan om vad som väntar
bortom tiden, vår vandring här,
ingen kan veta vart vägarna bär.
Förbrukade av ängslan för morgondagen,
ovissheten, vad händer sen?
Men dagen i dag, vad gör vi av den?
Här är platsen, nu är stunden,
innan oron berövat oss glöden.
Fri att leva, eller bunden,
vem kan planera nöden?
Finns det något liv – före döden?
Förstockade av misstro mot det vi möter
Medan livet går oss förbi
kväver vi lusten med lyxbryderi.
Här är platsen, nu är stunden.
Innan oron berövat oss glöden,
Fri att leva, eller bunden,
vem kan planera nöden?
Vad gör vi med vårt liv – före döden?
Stefan Jämtbäck 