En liten solskenshistoria från skolans värld

I augusti började 12-åringen 6:an.
Det innebar skolbyte.
På grund av platsbrist blev han placerad på en skola 4,8 km från den adress han är skriven på i stället för 0,8 km som är avståndet till den närmaste skolan.
Den skola han blev placerad på är dessutom en skola som betraktats som en ”problemskola”.
Som föräldrar gjorde vi vad vi kunde för att påverka placeringen.
Men när 12-åringen varit på besök på skolan sa han: ”Jo, det där att ni försöker få in mig på en annan skola, ni kan väl ligga lite lågt med det va?”
Så vi låg lite lågt med det.

I oktober fick jag höra en fotbolls-mamma tala upprört och illa om ”Problemskolan” och om hur hon krävt och fått omplacering av sin son efter att ha sett klasslistor med ”alldeles för många utländska namn i”.
Då kändes det så oerhört gott att kunna berätta att ”Problemskolan” fått de resurser som behövs för att kunna ha små klasser och många vuxna. Att min son stortrivs med både lärare och nya kompisar. Att det är lugnt på lektionerna och att han fått ny och stor lust att lära. Att ”Problemskolan” var det bästa som kunde hända honom.

Visst, jag tror inte att den skolan därmed är problemfri. Men jag är rätt säker på att en bra och jämlik skola framförallt stavas små klasser, individuell anpassning och hög lärartäthet. Investering i skolan = besparing. Så är det.

Jag vet att det bränns…

Jag vet att det bränns
så jag frågar försiktigt.
Inte tycker väl Gud
ritualer är viktigt,
på riktigt?
Ändå blir hur vi formar
både vigslar och dop
till ständiga stormar
i vattenglas,
som går i kras.
Med splitter på golvet
vill ingen dansa.
Med allt att förlora,
vem vågar chansa?
Försiktiga fraser,
nötta, platta.
Fötter i luften,
onedsatta.
En får inte undvika
trampa på tår
som pryder de fötter
som sparkar och går
på värdigheten,
kärleken,
om och om igen.
Tystnad, bortvändhet
flackande blickar,
ögonlock stängs,
klockan tickar.
Visst är det svårt,
klivet från kivet,
men om inget stör
passerar snart livet
där utanför.
Den någon är,
är ingen fråga.
Genom tiden
brinner en låga,
lyser upp vägen
vi måste vandra,
där ett är viktigt,
att älska varandra.

Tillit i trotsalltåldern

Mormor och morfar betydde mycket för mig.
När jag var liten brukade mormor ofta säga ”Om man försöker så går det”.
Jag trodde på det, och fick ett gott självförtroende. En tilltro till min förmåga att klara det mesta.
Morfar förmedlade en tro på bönens möjligheter ”Be så ska du få”.
Kanske inte så mycket genom det han sa till mig. Men genom det jag uppfattade.
Jag tog det till mig, och fick en aning om den tilltro en människa kan känna till den kraft som är större än oss själva. Jag tror det var gott att vara barn med dessa båda förhållningssätt i tankarna.

Så blev jag äldre och förstod att ibland, eller ganska ofta, går det inte. Hur mycket jag än försöker.
Jag förstod även att jag inte alls alltid får det jag ber om. Och att resultatet inte har att göra med hur gärna jag vill, hur starkt jag tror eller ens hur positivt jag tänker.

För några veckor sen, en morgon när jag skulle åka till jobbet i mitt lilla elfordon, upptäckte jag att jag glömt sätta i kontakten för laddning under natten. Med inte ens halvladdat batteri bestämde jag mig för att chansa på att det skulle räcka till jobbet. Det gjorde det inte.
I höjd med Solvalla visade batterimätaren noll och jag sände ut en bön till Gud och alla eventuellt närvarande änglar om hjälp att ändå nå fram till parkeringshusets nedfart vid Bromma Blocks, där jag skulle kunna rulla nedför backen och in i garaget till P-platserna med eluttag.
Jag nådde fram, och sucken av lättnad när fordonet med slocknad display rullade fram mot de automatiska portarna innehöll ett innerligt ”Tack!”
Men. Portarna öppnade sig inte. Först då såg jag skylten med öppettiderna ”Vardagar 10.00-21.00”.
Jag kunde inte låta bli att le då jag tyckte mig höra både Gud och änglarna skratta gott.
Och jag tänkte att man får vara väldigt försiktig med vad man ber om. För hade jag i stället fått batteristopp innan jag hunnit fram till nedfarten så hade jag snabbt upptäckt de tydligen alltid tillgängliga laddstolparna på markplanets uteparkering.
Tack vare att jag, vis av erfarenheten, haft sinnesnärvaro nog att inte dra åt handbromsen i urladdat läge, gick fordonet fortfarande att rulla och styra med kroppskraft. Det var fruktansvärt tungt och backen var brant, men jag tänkte att ”Om man försöker så går det” och mumlade samtidigt rakt ut i den folktomma morgonluften ”Det var jätteroligt, verkligen, men nu får ni sluta skratta och hjälpa mig putta på.”

Det blev en påminnelse om att ibland våga släppa taget om den tillit som tror sig veta, och i stället vila i trotsallt-ålderns tillit som viskar att det nog kommer att ordna sig. Det blir förmodligen inte som jag önskar, hoppas eller vill. Men det blir. Tillräckligt bra. På något sätt. Och det är inte säkert att det i varje läge blir bäst om det går precis som jag önskar. Trotsallt-ålderns tillit, då man nästan på riktigt kan säga ”Ske din vilja” och verkligen mena det. Nästan.

BIDRAGSÅLDRINGAR

Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.

Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?

Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.

Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.

Ingen skattechock för barnmorskor.

Jag tror inte att de medvetet sprider felaktig information.
Det är vanliga, hederliga människor det rör sig om. Människor som valt att jobba med politik för att de vill förändra och förbättra. Jag tror att de verkligen har människors bästa för ögonen och faktiskt känner och upplever det så som det beskrivs. Har man dessutom hört något sägas så många gånger måste det ju vara sant. Är det dessutom människor man litar på som sagt det, kanske man inte bryr sig om att dubbelkolla. Jag har själv gjort så.

Det har nog inte undgått någon att regeringens trixande med brytpunkterna för statlig inkomstskatt och jobbskatteavdrag ska ha gett barnmorskor en rejäl skattechock nu vid årsskiftet.
Ja, jag förstår dig. Jag blev också upprörd.
En Socialdemokratiskt ledd regering som sparkar på hårt arbetande vårdpersonal!?
Det är inte okej.
Så när jag igår läste ytterligare en yvig debattartikel författad av en moderat, den här gången i Expressen, tänkte jag att jag måste kolla hur mycket högre skatt en barnmorska nu får betala.
Jag frågade därför artikelförfattaren, på Twitter, vilken månadslön en barnmorska som drabbats av den statliga skattechocken kunde tänkas ha.
”Ca 37.600:-”, svarade artikelförfattaren snabbt.
Jag vände mig då till den mycket skattekritiska sajten ekonomifakta.se och deras räknesnurra för uträkning av inkomstskatt, registrerade en person i min ålder, boende i min hemkommun Upplands Bro, med månadslönen 37.600:-.
Det visade sig att skattechocken för en sådan barnmorska bestod i att hen 2017, till skillnad från tidigare, helt slipper statlig skatt och alltså ser mer av lönen längst ner på lönebeskedet.
Inte helt oväntat blir även barnmorskor ibland sjuka. Ja, barnmorskor måste – i motsats till många andra – faktiskt till och med stanna hemma från jobbet när de är sjuka.
Nu har regeringen, utöver det här med lägre skatt, även utsatt barnmorskorna för chocken att få högre sjukersättning vid dessa tillfällen.

Men, invänder nu kanske någon, det finns ju barnmorskor som tjänar mer än 37.600:- per månad.
Ja, tack och lov. Men även en barnmorska som drar in exempelvis 40.000 får ut mer av lönen nu än på samma lön 2015. Avvikelser kan förekomma, men har då att göra med den lokala kommunalskatten.
Faktum är att det bara är de barnmorskor som tjänar typ 58.000:- i månaden som får ut mindre av lönen pga regeringens trixande med brytpunkter och jobbskatteavdrag. Chocken för en sådan barnmorska i Upplands Bro består i att hen får ut 24:- mindre 2017 än på samma månadslön 2015. Enligt Ekonomifaktas räknesnurra.
Grundlig som jag är kontaktade jag några barnmorskor och frågade vad de skulle välja.
37.600:- i månaden och få ut 112:- mer än de hade fått på samma lön 2015? Eller 58.000:- i månaden och få ut 24:- mindre än de hade fått 2015?
75% valde lönen på 58.000:-. Övriga 25% var förhindrade att avge svar pga att de inte kunde sluta skratta.

Så om man på allvar bryr sig om barnmorskorna, då profiterar man inte politiskt på dem för att plocka poäng med hjälp av tomma PR-byrådesignade signalordskombinationer.
Nej, då jobbar man för högre löner, som speglar den stora efterfrågan och yrkets ansvarsgrad.

Nämnde jag förresten höjningen av inkomstgränser för bostadsbidrag, höjningen av underhållsstödet för äldre barn, höjningen av flerbarnstillägget, glasögonbidraget för barn och det förstärkta högkostnadsskyddet för läkemedel till barn?
Barnmorskor blir nämligen inte bara sjuka. De har ofta barn också. Och en del barnmorskor är ensamstående föräldrar.

Dagsvers med anledning av M:s SD-haveri

Vem kläckte denna tokiga idé?
AKB? Tobé or not Tobé?
Månne har dom räknat kallt
med att få håva in.
Jag tror på väljarsvinn,
och en spricka genom blocken
där ljuset hittar in.

Jag var på flykt

Jag var på flykt från krig och förtryck –
och ni stängde alla lagliga resvägar, så jag tvingades ut på farliga vatten i sjöoduglig farkost.

Jag blev hånad och hatad på nätet –
och ni vände mig ryggen samtidigt som ni påpekade att man måste förstå mina plågoandars oro.

Jag blev kallad hora –
och ni tyckte att lite skämt från charmiga killar får man minsann tåla.

Jag blev utsatt för övergrepp –
och ni gick in i förnekelse, lämnande mig ensam i skam.

Jag var febersjuk av koldioxidförgiftning –
och ni pressade mig att arbeta ännu hårdare för att ert sätt att leva skulle kunna tillgodoses.

Jag fick höra att jag inte hade en plats i himlen, pga min kärlek till en annan människa –
och ni var tysta, i ett desperat försök att värna den ”kristna enheten”.

Jag behövde extra stöd för att komma till min rätt –
och ni betraktade mig som en belastning, en onödig kostnadspost.

Jag var i skriande behov av medmänsklighet och hållbarhet –
och ni gav makten över mig åt rasister, fascister, sexister och klimatförnekare.

Vilken tur att jag inte skrev det här igår

Vilken tur att jag inte skrev det här igår.
Jag var så arg då.
Väldigt arg.
På männen i SD:s ledning.
Som hängt ut och på ett mycket grovt sätt kränkt en människas värdighet.
Ett barn.
Det blev droppen.
Hade jag skrivit det här igår hade jag nog antytt att den som fortfarande kan tänka sig att rösta på SD inte kan ha alla hästar i stallet. I ett utfall mot SD-ledningen hade jag förmodligen använt ord som svin, ondska och… ja, ni fattar.
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Men är det bra att hålla tillbaka sin vrede i det här fallet?
Borde det inte komma som ett avgrundsvrål ur folkdjupet?
Ett avgrundsvrål som kastar det öppet rasistiska nätövergreppspartiet bort från den vågmästarroll det tillåtits inneha, av både alliansen och de rödgröna?
Det är lätt, och förmodligen rätt, att hävda att samhällsdebatten blivit för polariserad.
Men jag frågar mig om polariseringen verkligen blivit för stark när det gäller just SD?
Är det inte tvärtom så att polariseringen minskat så till den milda grad att det numera snudd på är socialt accepterat att sympatisera med SD? Det fanns inte på kartan för tio år sen.
Och SD är nästan exakt samma parti idag.
Men gränserna har flyttats och okunnigheten är så monumental att många på riktigt tror att lagen om yttrandefrihet ska värna någon slags rätt att kränka en annan människa, eller förvrida och förvanska fakta till oigenkännlighet och dessutom få smörjan publicerad varhelst en önskar.
Ja, hade jag skrivit det här igår hade jag nog till och med uttryckt en stark motvilja angående att ens fortsätta vara facebookvän med människor som fortfarande kan tänka sig att rösta på SD.
Så arg var jag.
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Jag var även arg på de människor som förminskar visad vrede över uppenbara missförhållanden genom att be den som visar vrede att i stället gå till sig själv, blicka inåt och fundera över i vilka tidigare erfarenheter vreden kan ha sitt ursprung.
Jag hör och läser också ibland att man som kristen alltid bör försöka ha ett milt sinnelag. Att det skulle vara extra kristet. Men ska man verkligen, som kristen, som människa, inta en mild hållning till företeelsen SD?
I så fall undrar jag: Minns någon berättelsen om när Jesus reagerade med mildhet mot månglarna i templet?
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Personliga möten i ögonhöjd

Han hade levt ett långt liv och samlat på sig mycket livserfarenhet.
Med den självklarhet man oftast bara finner hos barn och gamla lät han gärna omgivningen få veta vad han tyckte och tänkte, närmast helt ocensurerat. Det var uppfriskande, och jag gillade honom mycket. Bland annat för hans rättframhet, men också för att det inte var något problem om man käftade tillbaka när man inte höll med.
Med åren, och kanske ett förändrat samhällsklimat, kom tyvärr hans tidigare i stort sett obefintliga utfall mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet allt tätare.

Men så en dag sa han lika plötsligt som överraskande:
”Jo, serru, det har flyttat in en muslimsk familj bredvid oss. Igår blev jag bjuden på kaffe. Vi pratade lite. Och vet du vad, dom är ju precis som vilka människor som helst.”

En tid senare hade han mer angående de nya grannarna på hjärtat:
”Jo, serru, igår när jag stod vid brevlådan gick min granne förbi, och vet du vad jag sa till honom? Jo så här: Idag går du till din moské och ber. Och i morgon går jag till min kyrka och ber. Tänk om det är samma Gud vi ber till.”

Ytterligare en tid senare dog den gamle mannen.
Bland alla som lade blommor på kistan fanns hans grannar och nyvunna vänner.

Personliga möten i ögonhöjd förändrar oss, och därmed också världen.

Clown – ett av världens finaste yrken

För att tala klarspråk:
Det är åt helvete att ett fåtal människor, som egentligen skulle behöva vård, klär ut sig till clowner och skrämmer slag, eller till och med fysiskt våldför sig, på medmänniskor.
Det är åt helvete att kvällstidningarna, med flera, jagar upp stämningen genom rubriker och löpsedlar om ”Clownskräcken”.
Uppmaning till dem: För varje skräckrubrik – 10 reportage, med bilder, om det viktiga arbete många riktiga clowner utför.
Clown är ett av världens finaste yrken.
Jag sjunger om clownerna på Astrid Lindgrens sjukhus i den här sången, som du hittar via Spotifylänken nedan…

I ett hus av rödbrunt tegel
finns det vind för tomma segel.
Där är lek och fantasi,
med clowner, färg och värme i,
och ett barn som tappat allt sitt hår
skänker skratt åt alla rum i en hel korridor
för han vet det många knappt ens tror,
att dom finns, och var en del av änglarna bor.

https://open.spotify.com/track/3byiQAQZAVPistX3tvTSCN