Jag vet att det bränns…

Jag vet att det bränns
så jag frågar försiktigt.
Inte tycker väl Gud
ritualer är viktigt,
på riktigt?
Ändå blir hur vi formar
både vigslar och dop
till ständiga stormar
i vattenglas,
som går i kras.
Med splitter på golvet
vill ingen dansa.
Med allt att förlora,
vem vågar chansa?
Försiktiga fraser,
nötta, platta.
Fötter i luften,
onedsatta.
En får inte undvika
trampa på tår
som pryder de fötter
som sparkar och går
på värdigheten,
kärleken,
om och om igen.
Tystnad, bortvändhet
flackande blickar,
ögonlock stängs,
klockan tickar.
Visst är det svårt,
klivet från kivet,
men om inget stör
passerar snart livet
där utanför.
Den någon är,
är ingen fråga.
Genom tiden
brinner en låga,
lyser upp vägen
vi måste vandra,
där ett är viktigt,
att älska varandra.

Vi måste prata om den svenska hederskulturen

Jag tänker så här…
Vad som hänt eller inte hänt på den där skärgårdsfesten, av det som cirkulerat i media, kan de flesta inte veta.
Bara de som var där och var vid sina sinnens… eh… ofulla bruk.
Och om mekanismerna fungerar som de oftast brukar fungera hos oss människor så kommer förmodligen inget vittne våga presentera uppgifter som gör att huvudpersonen kan åtalas, även om det skulle finnas sådana uppgifter.

Men vi kan veta vad som händer i kommentarstråden under ex-ministerns offentliga facebookinlägg med den ursäkt som lades ut en vecka efter festen, när uppgifter om händelsen börjat spridas.
I den kommentarstråden manifesteras nu svensk hederskultur på ett så tydligt sätt att läsning och studier av tråden borde ingå i varje utbildning för psykologer, terapeuter… ja, människor.
(Och just i detta är egentligen inte sanningshalten i uppgifterna om de påstådda övergreppen viktig, eftersom kommentarsskribenterna i stor utsträckning reagerar utefter att det som påstås ha hänt har hänt.)
Denna svenska hederskultur som säger att what happens in the skärgård stays in the skärgård. Även om någon skulle ha gjort sig skyldig till övergrepp.
Denna svenska hederskultur som säger att man bland släkt och vänner alltid skyddar en våldsman och förutsätter att den eller de som utsatts för övergrepp ska hålla käften.
Denna svenska hederskultur som säger att den som ändå vågar bryta den påbjudna tystnaden definitivt inte blir bjuden på några fler fester.
Denna svenska hederskultur som smetar ut skammen så effektivt över alla närvarande att till och med den eller de som utsatts för övergrepp ofta vänder tystnadsbrytaren ryggen.

Jag tror att de flesta av oss bär på förnekelsemekanismer som riskerar göra oss till en del av den svenska hederskulturen. Och när jag tycker mig se dessa förnekelsemekanismer så tydligt bland kommentarerna så tänker jag att det här är en fråga som gäller alla. Män, kvinnor, killar och tjejer.
Den svenska hederskulturen.
Vi måste prata om den.

Tillit i trotsalltåldern

Mormor och morfar betydde mycket för mig.
När jag var liten brukade mormor ofta säga ”Om man försöker så går det”.
Jag trodde på det, och fick ett gott självförtroende. En tilltro till min förmåga att klara det mesta.
Morfar förmedlade en tro på bönens möjligheter ”Be så ska du få”.
Kanske inte så mycket genom det han sa till mig. Men genom det jag uppfattade.
Jag tog det till mig, och fick en aning om den tilltro en människa kan känna till den kraft som är större än oss själva. Jag tror det var gott att vara barn med dessa båda förhållningssätt i tankarna.

Så blev jag äldre och förstod att ibland, eller ganska ofta, går det inte. Hur mycket jag än försöker.
Jag förstod även att jag inte alls alltid får det jag ber om. Och att resultatet inte har att göra med hur gärna jag vill, hur starkt jag tror eller ens hur positivt jag tänker.

För några veckor sen, en morgon när jag skulle åka till jobbet i mitt lilla elfordon, upptäckte jag att jag glömt sätta i kontakten för laddning under natten. Med inte ens halvladdat batteri bestämde jag mig för att chansa på att det skulle räcka till jobbet. Det gjorde det inte.
I höjd med Solvalla visade batterimätaren noll och jag sände ut en bön till Gud och alla eventuellt närvarande änglar om hjälp att ändå nå fram till parkeringshusets nedfart vid Bromma Blocks, där jag skulle kunna rulla nedför backen och in i garaget till P-platserna med eluttag.
Jag nådde fram, och sucken av lättnad när fordonet med slocknad display rullade fram mot de automatiska portarna innehöll ett innerligt ”Tack!”
Men. Portarna öppnade sig inte. Först då såg jag skylten med öppettiderna ”Vardagar 10.00-21.00”.
Jag kunde inte låta bli att le då jag tyckte mig höra både Gud och änglarna skratta gott.
Och jag tänkte att man får vara väldigt försiktig med vad man ber om. För hade jag i stället fått batteristopp innan jag hunnit fram till nedfarten så hade jag snabbt upptäckt de tydligen alltid tillgängliga laddstolparna på markplanets uteparkering.
Tack vare att jag, vis av erfarenheten, haft sinnesnärvaro nog att inte dra åt handbromsen i urladdat läge, gick fordonet fortfarande att rulla och styra med kroppskraft. Det var fruktansvärt tungt och backen var brant, men jag tänkte att ”Om man försöker så går det” och mumlade samtidigt rakt ut i den folktomma morgonluften ”Det var jätteroligt, verkligen, men nu får ni sluta skratta och hjälpa mig putta på.”

Det blev en påminnelse om att ibland våga släppa taget om den tillit som tror sig veta, och i stället vila i trotsallt-ålderns tillit som viskar att det nog kommer att ordna sig. Det blir förmodligen inte som jag önskar, hoppas eller vill. Men det blir. Tillräckligt bra. På något sätt. Och det är inte säkert att det i varje läge blir bäst om det går precis som jag önskar. Trotsallt-ålderns tillit, då man nästan på riktigt kan säga ”Ske din vilja” och verkligen mena det. Nästan.

BIDRAGSÅLDRINGAR

Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.

Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?

Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.

Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.

Ingen skattechock för barnmorskor.

Jag tror inte att de medvetet sprider felaktig information.
Det är vanliga, hederliga människor det rör sig om. Människor som valt att jobba med politik för att de vill förändra och förbättra. Jag tror att de verkligen har människors bästa för ögonen och faktiskt känner och upplever det så som det beskrivs. Har man dessutom hört något sägas så många gånger måste det ju vara sant. Är det dessutom människor man litar på som sagt det, kanske man inte bryr sig om att dubbelkolla. Jag har själv gjort så.

Det har nog inte undgått någon att regeringens trixande med brytpunkterna för statlig inkomstskatt och jobbskatteavdrag ska ha gett barnmorskor en rejäl skattechock nu vid årsskiftet.
Ja, jag förstår dig. Jag blev också upprörd.
En Socialdemokratiskt ledd regering som sparkar på hårt arbetande vårdpersonal!?
Det är inte okej.
Så när jag igår läste ytterligare en yvig debattartikel författad av en moderat, den här gången i Expressen, tänkte jag att jag måste kolla hur mycket högre skatt en barnmorska nu får betala.
Jag frågade därför artikelförfattaren, på Twitter, vilken månadslön en barnmorska som drabbats av den statliga skattechocken kunde tänkas ha.
”Ca 37.600:-”, svarade artikelförfattaren snabbt.
Jag vände mig då till den mycket skattekritiska sajten ekonomifakta.se och deras räknesnurra för uträkning av inkomstskatt, registrerade en person i min ålder, boende i min hemkommun Upplands Bro, med månadslönen 37.600:-.
Det visade sig att skattechocken för en sådan barnmorska bestod i att hen 2017, till skillnad från tidigare, helt slipper statlig skatt och alltså ser mer av lönen längst ner på lönebeskedet.
Inte helt oväntat blir även barnmorskor ibland sjuka. Ja, barnmorskor måste – i motsats till många andra – faktiskt till och med stanna hemma från jobbet när de är sjuka.
Nu har regeringen, utöver det här med lägre skatt, även utsatt barnmorskorna för chocken att få högre sjukersättning vid dessa tillfällen.

Men, invänder nu kanske någon, det finns ju barnmorskor som tjänar mer än 37.600:- per månad.
Ja, tack och lov. Men även en barnmorska som drar in exempelvis 40.000 får ut mer av lönen nu än på samma lön 2015. Avvikelser kan förekomma, men har då att göra med den lokala kommunalskatten.
Faktum är att det bara är de barnmorskor som tjänar typ 58.000:- i månaden som får ut mindre av lönen pga regeringens trixande med brytpunkter och jobbskatteavdrag. Chocken för en sådan barnmorska i Upplands Bro består i att hen får ut 24:- mindre 2017 än på samma månadslön 2015. Enligt Ekonomifaktas räknesnurra.
Grundlig som jag är kontaktade jag några barnmorskor och frågade vad de skulle välja.
37.600:- i månaden och få ut 112:- mer än de hade fått på samma lön 2015? Eller 58.000:- i månaden och få ut 24:- mindre än de hade fått 2015?
75% valde lönen på 58.000:-. Övriga 25% var förhindrade att avge svar pga att de inte kunde sluta skratta.

Så om man på allvar bryr sig om barnmorskorna, då profiterar man inte politiskt på dem för att plocka poäng med hjälp av tomma PR-byrådesignade signalordskombinationer.
Nej, då jobbar man för högre löner, som speglar den stora efterfrågan och yrkets ansvarsgrad.

Nämnde jag förresten höjningen av inkomstgränser för bostadsbidrag, höjningen av underhållsstödet för äldre barn, höjningen av flerbarnstillägget, glasögonbidraget för barn och det förstärkta högkostnadsskyddet för läkemedel till barn?
Barnmorskor blir nämligen inte bara sjuka. De har ofta barn också. Och en del barnmorskor är ensamstående föräldrar.

Kerstin tryckte Gilla på Facebook – ni kan aldrig ana vad som hände sen.

Beata skriver ett inlägg och berättar om en upplevelse hon haft vid en samling i kyrkan där hon jobbar.
Beatas tidigare arbetskamrat Kerstin läser inlägget och trycker ”Gilla”.
Kerstins Facebookvän Ann-Sofie, som Kerstin knappt träffat sedan de studerade tillsammans för 20 år sedan, ser i Facebookflödet att Kerstin gillat något på kyrkans Facebooksida.
Ann-Sofie blir nyfiken och klickar sig in på Facebooksidan.
Där får hon syn på information om att en projektkör snart ska starta.
Ann-Sofie, som råkar bo i den kommun där kyrkan ligger, har länge avstått att sjunga i kör på grund av att hon inte har möjlighet att boka upp samma veckokväll en hel termin. En projektkör över fem veckor blir perfekt.
Ann-Sofie anmäler sig, och berättar vid andra övningen för körledarna om hur glad hon är att hon hittade dit.
#truestory
Så var precis så varsam och sparsam med gilla-klick som du själv vill.
Och kom ihåg att ditt klick kan ha mycket större betydelse än du själv får veta.
På gott och ont.

(Beata, Kerstin och Ann-Sofie heter egentligen något helt annat. Kanske Bosse, Svante och Torsten.)