Humor i coronans tid

I dessa dagar får man lägga band
på sig och ha det kul på egen hand,
enskildhet i möjligaste mån
ja gruppspex ska vi självklart avstå från.
Trängselskratt är inte heller bra,
stand-up för sig själv, det kan man ha.
Motstå skämt bland folk om du får chans,
man kan ha roligt även på distans.

Jag avskyr korset

Jag känner ingen glädje
inför korset.
Jag avskyr korset
som jag avskyr giljotinen.
Jag hatar korset
som jag hatar elektriska stolen.
Jag föraktar korset
som jag föraktar arkebuseringspatrullen.
För korset är ett avrättningsredskap,
och Jesu död var en avrättning.
En meningslös och ondskefull avrättning.
En konsekvens av ett konsekvent liv
som retade och hotade
rädda och bokstavsreligiösa
människor med makt.
Jag tror inte på en Gud
som bokstavligen behövde ett blodsoffer
för att sluta något förbund.
Det vänder sig i magen på mig
när jag hör och ser människor
använda Jesus,
utnyttja Jesus,
år efter år
som ”det perfekta offerlammet”.
Jag tror inte det är tron på,
och bekännelsen av detta,
som är vägen, sanningen och livet.
Den hungrige är Jesus,
den törstige är Jesus,
den fattige är Jesus,
den fängslade är Jesus,
den som flyr krig och förtryck är Jesus,
medmänniskan är Jesus,
motmänniskan är Jesus.
Där –
har vi den knaggliga vägen,
den komplicerade sanningen
och det flödande livet.
Jag tror på en Gud
som går med oss in i det allra jävligaste.
Jag tror på en Gud
som dör med alla de människor
som dagligen blir dödade,
som en konsekvens av ett konsekvent liv
som retar och hotar
rädda människor med makt.
Och jag tror på uppståndelsen,
på livets seger över döden,
hoppet, godheten,
den bortrullade stenen
och påskdagens soluppgång.

En liten solskenshistoria från skolans värld

I augusti började 12-åringen 6:an.
Det innebar skolbyte.
På grund av platsbrist blev han placerad på en skola 4,8 km från den adress han är skriven på i stället för 0,8 km som är avståndet till den närmaste skolan.
Den skola han blev placerad på är dessutom en skola som betraktats som en ”problemskola”.
Som föräldrar gjorde vi vad vi kunde för att påverka placeringen.
Men när 12-åringen varit på besök på skolan sa han: ”Jo, det där att ni försöker få in mig på en annan skola, ni kan väl ligga lite lågt med det va?”
Så vi låg lite lågt med det.

I oktober fick jag höra en fotbolls-mamma tala upprört och illa om ”Problemskolan” och om hur hon krävt och fått omplacering av sin son efter att ha sett klasslistor med ”alldeles för många utländska namn i”.
Då kändes det så oerhört gott att kunna berätta att ”Problemskolan” fått de resurser som behövs för att kunna ha små klasser och många vuxna. Att min son stortrivs med både lärare och nya kompisar. Att det är lugnt på lektionerna och att han fått ny och stor lust att lära. Att ”Problemskolan” var det bästa som kunde hända honom.

Visst, jag tror inte att den skolan därmed är problemfri. Men jag är rätt säker på att en bra och jämlik skola framförallt stavas små klasser, individuell anpassning och hög lärartäthet. Investering i skolan = besparing. Så är det.

Jag vet att det bränns…

Jag vet att det bränns
så jag frågar försiktigt.
Inte tycker väl Gud
ritualer är viktigt,
på riktigt?
Ändå blir hur vi formar
både vigslar och dop
till ständiga stormar
i vattenglas,
som går i kras.
Med splitter på golvet
vill ingen dansa.
Med allt att förlora,
vem vågar chansa?
Försiktiga fraser,
nötta, platta.
Fötter i luften,
onedsatta.
En får inte undvika
trampa på tår
som pryder de fötter
som sparkar och går
på värdigheten,
kärleken,
om och om igen.
Tystnad, bortvändhet
flackande blickar,
ögonlock stängs,
klockan tickar.
Visst är det svårt,
klivet från kivet,
men om inget stör
passerar snart livet
där utanför.
Den någon är,
är ingen fråga.
Genom tiden
brinner en låga,
lyser upp vägen
vi måste vandra,
där ett är viktigt,
att älska varandra.

Vi måste prata om den svenska hederskulturen

Jag tänker så här…
Vad som hänt eller inte hänt på den där skärgårdsfesten, av det som cirkulerat i media, kan de flesta inte veta.
Bara de som var där och var vid sina sinnens… eh… ofulla bruk.
Och om mekanismerna fungerar som de oftast brukar fungera hos oss människor så kommer förmodligen inget vittne våga presentera uppgifter som gör att huvudpersonen kan åtalas, även om det skulle finnas sådana uppgifter.

Men vi kan veta vad som händer i kommentarstråden under ex-ministerns offentliga facebookinlägg med den ursäkt som lades ut en vecka efter festen, när uppgifter om händelsen börjat spridas.
I den kommentarstråden manifesteras nu svensk hederskultur på ett så tydligt sätt att läsning och studier av tråden borde ingå i varje utbildning för psykologer, terapeuter… ja, människor.
(Och just i detta är egentligen inte sanningshalten i uppgifterna om de påstådda övergreppen viktig, eftersom kommentarsskribenterna i stor utsträckning reagerar utefter att det som påstås ha hänt har hänt.)
Denna svenska hederskultur som säger att what happens in the skärgård stays in the skärgård. Även om någon skulle ha gjort sig skyldig till övergrepp.
Denna svenska hederskultur som säger att man bland släkt och vänner alltid skyddar en våldsman och förutsätter att den eller de som utsatts för övergrepp ska hålla käften.
Denna svenska hederskultur som säger att den som ändå vågar bryta den påbjudna tystnaden definitivt inte blir bjuden på några fler fester.
Denna svenska hederskultur som smetar ut skammen så effektivt över alla närvarande att till och med den eller de som utsatts för övergrepp ofta vänder tystnadsbrytaren ryggen.

Jag tror att de flesta av oss bär på förnekelsemekanismer som riskerar göra oss till en del av den svenska hederskulturen. Och när jag tycker mig se dessa förnekelsemekanismer så tydligt bland kommentarerna så tänker jag att det här är en fråga som gäller alla. Män, kvinnor, killar och tjejer.
Den svenska hederskulturen.
Vi måste prata om den.

Tillit i trotsalltåldern

Mormor och morfar betydde mycket för mig.
När jag var liten brukade mormor ofta säga ”Om man försöker så går det”.
Jag trodde på det, och fick ett gott självförtroende. En tilltro till min förmåga att klara det mesta.
Morfar förmedlade en tro på bönens möjligheter ”Be så ska du få”.
Kanske inte så mycket genom det han sa till mig. Men genom det jag uppfattade.
Jag tog det till mig, och fick en aning om den tilltro en människa kan känna till den kraft som är större än oss själva. Jag tror det var gott att vara barn med dessa båda förhållningssätt i tankarna.

Så blev jag äldre och förstod att ibland, eller ganska ofta, går det inte. Hur mycket jag än försöker.
Jag förstod även att jag inte alls alltid får det jag ber om. Och att resultatet inte har att göra med hur gärna jag vill, hur starkt jag tror eller ens hur positivt jag tänker.

För några veckor sen, en morgon när jag skulle åka till jobbet i mitt lilla elfordon, upptäckte jag att jag glömt sätta i kontakten för laddning under natten. Med inte ens halvladdat batteri bestämde jag mig för att chansa på att det skulle räcka till jobbet. Det gjorde det inte.
I höjd med Solvalla visade batterimätaren noll och jag sände ut en bön till Gud och alla eventuellt närvarande änglar om hjälp att ändå nå fram till parkeringshusets nedfart vid Bromma Blocks, där jag skulle kunna rulla nedför backen och in i garaget till P-platserna med eluttag.
Jag nådde fram, och sucken av lättnad när fordonet med slocknad display rullade fram mot de automatiska portarna innehöll ett innerligt ”Tack!”
Men. Portarna öppnade sig inte. Först då såg jag skylten med öppettiderna ”Vardagar 10.00-21.00”.
Jag kunde inte låta bli att le då jag tyckte mig höra både Gud och änglarna skratta gott.
Och jag tänkte att man får vara väldigt försiktig med vad man ber om. För hade jag i stället fått batteristopp innan jag hunnit fram till nedfarten så hade jag snabbt upptäckt de tydligen alltid tillgängliga laddstolparna på markplanets uteparkering.
Tack vare att jag, vis av erfarenheten, haft sinnesnärvaro nog att inte dra åt handbromsen i urladdat läge, gick fordonet fortfarande att rulla och styra med kroppskraft. Det var fruktansvärt tungt och backen var brant, men jag tänkte att ”Om man försöker så går det” och mumlade samtidigt rakt ut i den folktomma morgonluften ”Det var jätteroligt, verkligen, men nu får ni sluta skratta och hjälpa mig putta på.”

Det blev en påminnelse om att ibland våga släppa taget om den tillit som tror sig veta, och i stället vila i trotsallt-ålderns tillit som viskar att det nog kommer att ordna sig. Det blir förmodligen inte som jag önskar, hoppas eller vill. Men det blir. Tillräckligt bra. På något sätt. Och det är inte säkert att det i varje läge blir bäst om det går precis som jag önskar. Trotsallt-ålderns tillit, då man nästan på riktigt kan säga ”Ske din vilja” och verkligen mena det. Nästan.

BIDRAGSÅLDRINGAR

Jag har funderat på en sak.
Det här att det plötsligt blivit tänkbart – och tydligen med hänvisning till yttrandefriheten försvarbart – att ta ett ord som berättar om en grupp människors utsatthet, ladda ordet med ett extremt generaliserande innehåll, lögner och rädsla och slutligen omvandla det till ett skällsord.
Ja, det har inte bara blivit tänkbart och försvarbart att använda ordet ”ensamkommande” på det sättet. Det har till och med blivit socialt accepterat. Så socialt accepterat att de som vågar sig på att höja sin röst och protestera mot vokabulärekränkningarna förärats med egna invektiv. Och påstås bidra till polariseringen.

Så jag funderade på vad som skulle hända om vi tog ordet ”fattigpensionär” och kopplade det hårt till företeelser som snatteri och för omgivningen livsfarlig bilkörning. Det är ju allmänt känt att fattigpensionärer är överrepresenterade i statistiken där.
För att inte tala om bidragsutnyttjande.
Kanske är ”bidragsåldring” en bättre benämning?

Nej, vissa företeelser ska inte vara socialt accepterade.
Det s k a bli väldigt dålig stämning när någon skämtar eller uttalar sig sexistiskt eller rasistiskt, när någon tafsar, begår övergrepp och passerar gränser, när någon pratar generaliserande om människor i grupp, när någon ger uttryck för sympatier med ett antidemokratiskt parti vars allra högsta företrädare och propagandaorgan hänger ut, hetsar mot, och gör livet till ett helvete för människor på flykt, journalister, människorättsförespråkare, politiker och inte minst
– b a r n.

Varför, varför, varför har vi låtit det gå så långt att polarisering ens blev möjlig i dessa frågor?
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är inga självklarheter.
De behöver värnas.
Med avslöjanden, vrede, dialog, samtal, information, humor…
Hela verktygslådan.