Öppna mig

Öppna mig för livets brus
Låt mig se de möjligheters ljus
som du tänder
Bär mig ut ur hopplöshet
vidga tanken så min längtan vet
att det vänder”Effata, effata, öppna dig!”

Öppna mig för andras tal
Gör mig fri från hämningar och skal
när jag gömmer
Ge mig mod och envishet
kraft att blåsa liv och verklighet
i det jag drömmer

”Effata, effata, öppna dig!”

Öppna mig för jordens sång
hur jag hör, men glömmer gång på gång
att den blöder
Öppna mig till tjänst för dig,
människor i nöd som möter mig,
att jag glöder

”Effata, effata, öppna dig!”

Smulor och glimtar

Text: Larsåke W Persson & Stefan Jämtbäck

Ofta följs det underbara
tätt av tomhet, sorg och smärta,
vemod rör sig lätt i lyckans spår.
Mellan härligt och hemskt
går en gräns man knappt ens anar,
stanna kvar är mer än sommaren förmår.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av gudomlighet

Om du ändå måste gå nu
varför skulle du då komma,
saknad känner bara den som vet.
Om det ändå inte går,
varför skulle vi då mötas,
längtans glädje har till granne bitterhet.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av gudomlighet

Här och nu en bit av himlen
om jag öppen lyfter blicken,
solens ljus är löftet om nåt mer.
Minsta omtanke en del
av gemenskapen i förskott,
evighetens fotavtryck i allt som sker.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av fullkomlighet.

LYSSNA på demo

Vad ska alla tänka

Vill va’ säker och bestämd
mycket mer än trevande förskrämd,
hellre framåt och i slag,
välja bort mitt jante-jag,
och oförminskat sann,
följa lusten då jag kan,
släppa taget, ta en risk,
våga störa, inte viska.
Då skaver som en sten i skon,
och stjäl en bit av den person
jag ändå innerst inne är,
en slogan alltför många av oss bär.

Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.

Vill va’ på och inte vek,
betrakta livet som en lek,
våga misslyckas ibland,
knyta nya vänskapsband.
Gärna eftertänksamt vis,
inte snäll till varje pris,
säga från och tycka till,
oftast göra det jag vill.
Då stör ett brus min fria tanke,
skjuter viljans skepp i sank,
en ström av ord jag känner så väl,
envis som ett takdropp i min själ.

Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.

Jag kan, jag vill, jag törs, det går och jag får,
men tvekar och förnekar hjärtat som slår,
och slår, och slår, och slår.

Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
Jag har gjort det till ett mantra,
det ger mig ingen ro.
Vad ska alla tänka,
vad ska alla tro?
I jord av såna ord
kan bara tveksamheten gro.

LYSSNA