Jag avskyr korset

Jag känner ingen glädje
inför korset.
Jag avskyr korset
som jag avskyr giljotinen.
Jag hatar korset
som jag hatar elektriska stolen.
Jag föraktar korset
som jag föraktar arkebuseringspatrullen.
För korset är ett avrättningsredskap,
och Jesu död var en avrättning.
En meningslös och ondskefull avrättning.
En konsekvens av ett konsekvent liv
som retade och hotade
rädda och bokstavsreligiösa
människor med makt.
Jag tror inte på en Gud
som bokstavligen behövde ett blodsoffer
för att sluta något förbund.
Det vänder sig i magen på mig
när jag hör och ser människor
använda Jesus,
utnyttja Jesus,
år efter år
som ”det perfekta offerlammet”.
Jag tror inte det är tron på,
och bekännelsen av detta,
som är vägen, sanningen och livet.
Den hungrige är Jesus,
den törstige är Jesus,
den fattige är Jesus,
den fängslade är Jesus,
den som flyr krig och förtryck är Jesus,
medmänniskan är Jesus,
motmänniskan är Jesus.
Där –
har vi den knaggliga vägen,
den komplicerade sanningen
och det flödande livet.
Jag tror på en Gud
som går med oss in i det allra jävligaste.
Jag tror på en Gud
som dör med alla de människor
som dagligen blir dödade,
som en konsekvens av ett konsekvent liv
som retar och hotar
rädda människor med makt.
Och jag tror på uppståndelsen,
på livets seger över döden,
hoppet, godheten,
den bortrullade stenen
och påskdagens soluppgång.