– Tjenare, läget hörrödu, är det bra?
– Ja det är huvet upp och fötterna ner.
Bilen, den går bra och familjen – tack som frågar.
Fick nyss löneförhöjning, drygt en tusenlapp mer.
Fast egentligen så gråter jag bakom masken och är trött.
Gömt bland andra alltför mänskliga drag.
Vi har grälat halva natten, bagateller stött och blött
och jag känner mig rätt liten och svag.
Gör som alla brukar göra,
biter ihop, vill inte störa,
låter konvenansen vinna
och ser chanserna försvinna,
till att dela lite öken
med en annan själ idag,
för du verkar va så mycket mera,
mycket mera lyckad än jag.
– Själv då, nåt nytt under solen på gång?
– Nej, jag har kvar min fina taklägenhet.
Som eftertraktad singel är jag still going strong,
du vet, man går aldrig ensam hem så länge pluskan är fet.
Fast egentligen så är det sällan roligt att va jag
med ett liv som ständigt går i galopp.
Deprimerad, svårt med spriten och jag saknar faktiskt nån
som kan tända både hjärta och kropp.
Men nu gör jag som man plägar,
trampar vana samtalsvägar,
låter käften muntert glappa
och ser möjligheten sjappa
till att dela lite öken
med en annan själ idag
för du verkar va så mycket mindre,
mycket mindre tragisk än jag.
Tänk om vi bortsåg från kutymen,
lite sänkte pratvolymen,
tog en kaffe och en bulle,
glömde måste, borde, skulle
för att dela lite öken
med en annan själ idag
trots att du verkar va
så mycket mindre tragisk än jag,
trots att du verkar va så mycket mera,
mycket mera lyckad än jag.
Stefan Jämtbäck 