Efter ett samtal med en klok vän, då glömda funderingar och invändningar väcktes i mig, känner jag att vi måste prata om det här med offerkulturen, offertanken, ja offerfixeringen i kristendomen och judendomen. Och framförallt när det handlar om att offra någon annan.
När jag var liten hörde jag några gånger, i olika sammanhang, berättelsen om när Abraham uppmanas av Gud att offra sin son Isak. Då trodde jag nog att det eventuellt förväntades att man såg berättelsen som en historisk och faktisk händelse och att det på något sätt skulle vara ett tecken på stark tro att Abraham var beredd att genomföra det hemska Gud hade sagt åt honom att göra.
Jag tyckte det var konstigt. Jättekonstigt.
Men det sa jag inte.
Nu, som vuxen, förstår jag att berättelsen är en myt med flera berättare, mottagare och syften. En berättelse som kan tolkas och omtolkas och omtolkas igen. Och att jag inte kan beskylla vare sig Gud eller Abraham för det i texten som stör mig, eftersom de är i händerna på en berättare, starkt färgad av sin tid.
Men det hjälper mig inte mycket, då jag tänker tillbaka på de tolkningar jag hört och läst.
Och här kommer jag till det som förbryllar mig mest.
Det måste naturligtvis ha förekommit, men personligen kan jag inte minnas en enda gång då jag hört eller läst något där det bestialiska övergrepp berättelsens Gud och berättelsens Abraham utsätter Isak för betraktas ur pojkens synvinkel.
Det hjälper ju liksom inte att berättelsens Gud stoppar berättelsens Abraham när han står där med pojken bunden och kniven höjd. Nej, det hjälper inte ens om berättelsens Abraham var säker på att berättelsens Gud skulle stoppa honom. Traumat för pojken är redan ett faktum. Och pojkens tilltro till fadern, och förmodligen andra människor, djupt skadad.
Därmed blir berättelsen, som den är formulerad i Gamla Testamentet, helt oanvändbar för mig. I alla fall som en berättelse om stark tro. Den blir möjligen – om jag orkar tänka tanken färdig – en viktig påminnelse om hur människor i verkligheten, utsatta för psykiskt och fysiskt våld, ofta förminskas, glöms, göms i tystnad och avpersonifieras på förnekelsens altare, till förmån för gärningsmänniskors heder.
Nej, i just den här berättelsens Abraham ser jag bara en farlig fanatiker. Ett avskräckande exempel.
Och när jag söker i minnet och på nätet hittar jag många utläggningar och texter som maler på om hur ångestfylld och prövande situationen måste ha varit för Abraham.
Om Isaks skräck och vånda – i n g e n t i n g.
Konstigt. Jättekonstigt.
Det skaver i mig något alldeles oerhört mycket att den här berättelsen finns i kyrkoårets ordning. Och att barn, och vuxna också för den delen, får höra den läsas i vissa kyrkor som en berättelse om stark tro.
Tack och lov behöver jag inte sätta hela min tro till en bok.
Och inte offer och död.
Jag tror nog framför allt på Livet, en Gud som alltid är större.
Och ett gudsrike där vi alla är medskapare, på gott och ont.
Och omtolkare.
Och berättare…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Stefan Jämtbäck 