Jag passerar samma vägkorsning i rusningstrafik flera gånger varje vecka. En stor korsning där det ofta bildas köer från alla håll. I morse var trafikljusen avstängda och till min stora förvåning flöt trafiken på bättre än vanligt. Det var nästan…vackert. Ett lyhört givande och tagande av plats. Ögonkontakt, kommunikation, flöde.
Vackert. Och skört. Som ett väl fungerande samspel mellan instrumentalisterna i en orkester. Eller mellan människorna på en arbetsplats, i en familj, i en förening, i ett samhälle…
Väl fungerande tills någon väljer att bara lämna plats åt andra utan att själv våga ta plats. Då blir väntan lång, även för dem som står bakom.
Eller tills alla som kommer från ett och samma håll kör på utan att ta hänsyn till de andra. Då fördärvas flödet nästan helt.
Jag har passerat många vägkorsningar, både i trafiken och i livet. Ibland stillastående och tvekande. Ibland lekande lätt. Och kanske alltför många gånger med skygglappar, utan en tanke på hur min framfart påverkar andra.
För ett tag sen blev det tvärstopp, faktiskt i just den korsning jag passerade även i morse, då en trafikljusstolpe helt oprovocerat kastade sig mot min bil. Eller om det var jag som, pga av självförvållad trötthet och en sekunds ouppmärksamhet, i en förhastad undanmanöver, körde in i stolpen…
Nåväl, den gången blev tack och lov ingen svårt skadad, tack vare stolpens rådiga ingripande och en kompetent krockkudde. Men jag fick mig en tankeställare. Precis som i morse.
Stefan Jämtbäck 