Text: Larsåke W Persson & Stefan Jämtbäck
Ofta följs det underbara
tätt av tomhet, sorg och smärta,
vemod rör sig lätt i lyckans spår.
Mellan härligt och hemskt
går en gräns man knappt ens anar,
stanna kvar är mer än sommaren förmår.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av gudomlighet
Om du ändå måste gå nu
varför skulle du då komma,
saknad känner bara den som vet.
Om det ändå inte går,
varför skulle vi då mötas,
längtans glädje har till granne bitterhet.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av gudomlighet
Här och nu en bit av himlen
om jag öppen lyfter blicken,
solens ljus är löftet om nåt mer.
Minsta omtanke en del
av gemenskapen i förskott,
evighetens fotavtryck i allt som sker.
Jag kan akta mig för att behöva
det jag inte till fullo kan få.
Jag kan blunda för det som berör mig
och färgstänk på trygghetens grå.
Men hellre ändå att jag vågar
en försmak, trots erfarenhet,
av smulor från det som är vackert,
och glimtar av fullkomlighet.
Stefan Jämtbäck 