Jag känner en kille…

Jag känner en kille som fick betyg i alla ämnen i våras. Godkänt. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker tillbaka på tillfället då hans mamma visade mig pappersarket.
Det låter kanske lite konstigt. Men om vi backar ytterligare drygt ett år…
Då gick den här killen i en ”vanlig” skola. En skola utan vare sig kunskapsmässig, personaltäthetsmässig eller pedagogisk förmåga att möta honom där han, av olika anledningar, befann sig i livet. En vanlig skola – med särskilda behov.

Till slut gick han knappt alls i skolan. Bara tanken på att ta sig över tröskeln och iväg till ett ställe där han bara sågs som ett problem gav honom panik.

Den här killen jag känner fick den hjälp han behövde för att kunna resa sig igen.
Inte för att systemet fungerar som det ska. Inte för att skollagen, som reglerar barns rättigheter, automatiskt följs. Utan för att han råkar ha en mamma med vilja, jävlar anamma och förmåga att uttrycka sig i tal och skrift.

Han fick plats på en resursskola.
Med hög personaltäthet, extremt kompetent personal på alla poster och en pedagogik som fokuserar på det som fungerar. Som ser barnens intelligens, talang, styrka och kreativitet bakom de diagnoser som ofta skymmer sikten för oss med otränade ögon.

Den här killen jag känner gick på mindre än ett år från 0 procents närvaro till nästan 100 procents närvaro och betyg i alla ämnen.

Resursskolorna fungerar därför att de, utöver skolpengen, får ett extra bidrag per barn.
Egentligen är den samhällsekonomiska aspekten en i sammanhanget ointressant bisak – det handlar om barns lagstadgade rättigheter – men ändå: Sanningen är att kostnaderna för detta i själva verket är en besparing. På både kort och lång sikt.

Nu har Stockholms stad, i en lika märklig som skyndsam process, inför höstens skolstart kraftigt skurit ner bidragen till resursskolorna så mycket att många av de tidigare bidragsberättigade barnen plötsligt utan förvarning kan förlora sina resursskoleplatser och tvingas tillbaka till de skolor som saknade förmåga att klara av sitt uppdrag. Och besparingen görs, hör och häpna, för att behovet av särskoleplatser ökat.

Den här killen jag känner…..hans mamma kanske blir tvungen att berätta för honom att skolan som gett honom livslusten och framtidstron tillbaka, måste lägga ner sin verksamhet.

Politikerna, med skolborgarrådet Lotta Edholm i spetsen, vill naturligtvis väl men förstår inte vad de gör. För dem är det här bara ett besparingsbeslut bland andra. Ett sätt att kunna sänka skatten med 15 öre till. Och öka på stadens miljardöverskott ytterligare.
För många barn och föräldrar, för medmänskligheten, är det en katastrof.

I eftermiddag kl 15.30 deltar jag i en manifestation utanför stadshuset.
För den här killen jag känner. Och för alla de tusentals barn som kommer efter honom.

https://www.facebook.com/events/180913772088581/