När jag drömde om framtiden
var det aldrig så här som jag tänkte mig den,
med tuffa tider, täta snår
och lyckan som kommer och går
Av dom tankar om framtiden
som jag hade finns få som jag känner igen
bland orosmoln och fasligt sjå,
men jag njuter av livet ändå
För vi har varann
och vi gör så gott som vi kan
Hoppet är det sista som överger människan.
När jag drömde om kärleken
var det aldrig så här som jag tänkte mig den,
med brustna hjärtan, djupa sår
och känslor som går som dom går
Av dom tankar om kärleken
som jag hade finns få som jag känner igen
i tvåsamhetens av och på
men jag älskar dig gränslöst ändå
För vi har varann,
och vi gör så gott som vi kan
Hoppet är det sista som överger människan
Ur ett motgångsperspektiv
blir glädjen i medgång mera intensiv,
och längtan blir en älv
som flödar av sig själv
När jag jagade sanningen
Var det aldrig så flyktig jag tänkte mig den,
långt bortom bokstävers tydlighet,
ett landskap av erfarenhet
där vi har varann
och delar så mycket vi kan
Hoppet är det sista som överger människan,
hoppet är det sista som överger människan.