Jag var på flykt

Jag var på flykt från krig och förtryck –
och ni stängde alla lagliga resvägar, så jag tvingades ut på farliga vatten i sjöoduglig farkost.

Jag blev hånad och hatad på nätet –
och ni vände mig ryggen samtidigt som ni påpekade att man måste förstå mina plågoandars oro.

Jag blev kallad hora –
och ni tyckte att lite skämt från charmiga killar får man minsann tåla.

Jag blev utsatt för övergrepp –
och ni gick in i förnekelse, lämnande mig ensam i skam.

Jag var febersjuk av koldioxidförgiftning –
och ni pressade mig att arbeta ännu hårdare för att ert sätt att leva skulle kunna tillgodoses.

Jag fick höra att jag inte hade en plats i himlen, pga min kärlek till en annan människa –
och ni var tysta, i ett desperat försök att värna den ”kristna enheten”.

Jag behövde extra stöd för att komma till min rätt –
och ni betraktade mig som en belastning, en onödig kostnadspost.

Jag var i skriande behov av medmänsklighet och hållbarhet –
och ni gav makten över mig åt rasister, fascister, sexister och klimatförnekare.

Vilken tur att jag inte skrev det här igår

Vilken tur att jag inte skrev det här igår.
Jag var så arg då.
Väldigt arg.
På männen i SD:s ledning.
Som hängt ut och på ett mycket grovt sätt kränkt en människas värdighet.
Ett barn.
Det blev droppen.
Hade jag skrivit det här igår hade jag nog antytt att den som fortfarande kan tänka sig att rösta på SD inte kan ha alla hästar i stallet. I ett utfall mot SD-ledningen hade jag förmodligen använt ord som svin, ondska och… ja, ni fattar.
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Men är det bra att hålla tillbaka sin vrede i det här fallet?
Borde det inte komma som ett avgrundsvrål ur folkdjupet?
Ett avgrundsvrål som kastar det öppet rasistiska nätövergreppspartiet bort från den vågmästarroll det tillåtits inneha, av både alliansen och de rödgröna?
Det är lätt, och förmodligen rätt, att hävda att samhällsdebatten blivit för polariserad.
Men jag frågar mig om polariseringen verkligen blivit för stark när det gäller just SD?
Är det inte tvärtom så att polariseringen minskat så till den milda grad att det numera snudd på är socialt accepterat att sympatisera med SD? Det fanns inte på kartan för tio år sen.
Och SD är nästan exakt samma parti idag.
Men gränserna har flyttats och okunnigheten är så monumental att många på riktigt tror att lagen om yttrandefrihet ska värna någon slags rätt att kränka en annan människa, eller förvrida och förvanska fakta till oigenkännlighet och dessutom få smörjan publicerad varhelst en önskar.
Ja, hade jag skrivit det här igår hade jag nog till och med uttryckt en stark motvilja angående att ens fortsätta vara facebookvän med människor som fortfarande kan tänka sig att rösta på SD.
Så arg var jag.
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Jag var även arg på de människor som förminskar visad vrede över uppenbara missförhållanden genom att be den som visar vrede att i stället gå till sig själv, blicka inåt och fundera över i vilka tidigare erfarenheter vreden kan ha sitt ursprung.
Jag hör och läser också ibland att man som kristen alltid bör försöka ha ett milt sinnelag. Att det skulle vara extra kristet. Men ska man verkligen, som kristen, som människa, inta en mild hållning till företeelsen SD?
I så fall undrar jag: Minns någon berättelsen om när Jesus reagerade med mildhet mot månglarna i templet?
Vilken tur att jag inte skrev det här igår.

Personliga möten i ögonhöjd

Han hade levt ett långt liv och samlat på sig mycket livserfarenhet.
Med den självklarhet man oftast bara finner hos barn och gamla lät han gärna omgivningen få veta vad han tyckte och tänkte, närmast helt ocensurerat. Det var uppfriskande, och jag gillade honom mycket. Bland annat för hans rättframhet, men också för att det inte var något problem om man käftade tillbaka när man inte höll med.
Med åren, och kanske ett förändrat samhällsklimat, kom tyvärr hans tidigare i stort sett obefintliga utfall mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet allt tätare.

Men så en dag sa han lika plötsligt som överraskande:
”Jo, serru, det har flyttat in en muslimsk familj bredvid oss. Igår blev jag bjuden på kaffe. Vi pratade lite. Och vet du vad, dom är ju precis som vilka människor som helst.”

En tid senare hade han mer angående de nya grannarna på hjärtat:
”Jo, serru, igår när jag stod vid brevlådan gick min granne förbi, och vet du vad jag sa till honom? Jo så här: Idag går du till din moské och ber. Och i morgon går jag till min kyrka och ber. Tänk om det är samma Gud vi ber till.”

Ytterligare en tid senare dog den gamle mannen.
Bland alla som lade blommor på kistan fanns hans grannar och nyvunna vänner.

Personliga möten i ögonhöjd förändrar oss, och därmed också världen.

Clown – ett av världens finaste yrken

För att tala klarspråk:
Det är åt helvete att ett fåtal människor, som egentligen skulle behöva vård, klär ut sig till clowner och skrämmer slag, eller till och med fysiskt våldför sig, på medmänniskor.
Det är åt helvete att kvällstidningarna, med flera, jagar upp stämningen genom rubriker och löpsedlar om ”Clownskräcken”.
Uppmaning till dem: För varje skräckrubrik – 10 reportage, med bilder, om det viktiga arbete många riktiga clowner utför.
Clown är ett av världens finaste yrken.
Jag sjunger om clownerna på Astrid Lindgrens sjukhus i den här sången, som du hittar via Spotifylänken nedan…

I ett hus av rödbrunt tegel
finns det vind för tomma segel.
Där är lek och fantasi,
med clowner, färg och värme i,
och ett barn som tappat allt sitt hår
skänker skratt åt alla rum i en hel korridor
för han vet det många knappt ens tror,
att dom finns, och var en del av änglarna bor.

https://open.spotify.com/track/3byiQAQZAVPistX3tvTSCN

Vi måste prata om det här med offerkulturen i kristendomen

Efter ett samtal med en klok vän, då glömda funderingar och invändningar väcktes i mig, känner jag att vi måste prata om det här med offerkulturen, offertanken, ja offerfixeringen i kristendomen och judendomen. Och framförallt när det handlar om att offra någon annan.
När jag var liten hörde jag några gånger, i olika sammanhang, berättelsen om när Abraham uppmanas av Gud att offra sin son Isak. Då trodde jag nog att det eventuellt förväntades att man såg berättelsen som en historisk och faktisk händelse och att det på något sätt skulle vara ett tecken på stark tro att Abraham var beredd att genomföra det hemska Gud hade sagt åt honom att göra.
Jag tyckte det var konstigt. Jättekonstigt.
Men det sa jag inte.
Nu, som vuxen, förstår jag att berättelsen är en myt med flera berättare, mottagare och syften. En berättelse som kan tolkas och omtolkas och omtolkas igen. Och att jag inte kan beskylla vare sig Gud eller Abraham för det i texten som stör mig, eftersom de är i händerna på en berättare, starkt färgad av sin tid.
Men det hjälper mig inte mycket, då jag tänker tillbaka på de tolkningar jag hört och läst.
Och här kommer jag till det som förbryllar mig mest.
Det måste naturligtvis ha förekommit, men personligen kan jag inte minnas en enda gång då jag hört eller läst något där det bestialiska övergrepp berättelsens Gud och berättelsens Abraham utsätter Isak för betraktas ur pojkens synvinkel.
Det hjälper ju liksom inte att berättelsens Gud stoppar berättelsens Abraham när han står där med pojken bunden och kniven höjd. Nej, det hjälper inte ens om berättelsens Abraham var säker på att berättelsens Gud skulle stoppa honom. Traumat för pojken är redan ett faktum. Och pojkens tilltro till fadern, och förmodligen andra människor, djupt skadad.
Därmed blir berättelsen, som den är formulerad i Gamla Testamentet, helt oanvändbar för mig. I alla fall som en berättelse om stark tro. Den blir möjligen – om jag orkar tänka tanken färdig – en viktig påminnelse om hur människor i verkligheten, utsatta för psykiskt och fysiskt våld, ofta förminskas, glöms, göms i tystnad och avpersonifieras på förnekelsens altare, till förmån för gärningsmänniskors heder.
Nej, i just den här berättelsens Abraham ser jag bara en farlig fanatiker. Ett avskräckande exempel.
Och när jag söker i minnet och på nätet hittar jag många utläggningar och texter som maler på om hur ångestfylld och prövande situationen måste ha varit för Abraham.
Om Isaks skräck och vånda – i n g e n t i n g.
Konstigt. Jättekonstigt.
Det skaver i mig något alldeles oerhört mycket att den här berättelsen finns i kyrkoårets ordning. Och att barn, och vuxna också för den delen, får höra den läsas i vissa kyrkor som en berättelse om stark tro.

Tack och lov behöver jag inte sätta hela min tro till en bok.
Och inte offer och död.
Jag tror nog framför allt på Livet, en Gud som alltid är större.
Och ett gudsrike där vi alla är medskapare, på gott och ont.
Och omtolkare.
Och berättare…

Lösningen

Vi har lagt våra pannor i djupa veck
och förtvivlat sökt samband bevisa,
kring varför vår kunskapelse sprungit läck
och gett oss ett vacklande PISA.
Och nog kan man ana det finns många skäl,
alla har svaret, de flesta vill väl,
men glöm disciplin och mobilförbud, betygshetsförsöksvarianter.
Bortsett från tidigt stöd saknar vi främst
fem myror och fyra elefanter.