Jag känner en kille…

Jag känner en kille som fick betyg i alla ämnen i våras. Godkänt. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker tillbaka på tillfället då hans mamma visade mig pappersarket.
Det låter kanske lite konstigt. Men om vi backar ytterligare drygt ett år…
Då gick den här killen i en ”vanlig” skola. En skola utan vare sig kunskapsmässig, personaltäthetsmässig eller pedagogisk förmåga att möta honom där han, av olika anledningar, befann sig i livet. En vanlig skola – med särskilda behov.

Till slut gick han knappt alls i skolan. Bara tanken på att ta sig över tröskeln och iväg till ett ställe där han bara sågs som ett problem gav honom panik.

Den här killen jag känner fick den hjälp han behövde för att kunna resa sig igen.
Inte för att systemet fungerar som det ska. Inte för att skollagen, som reglerar barns rättigheter, automatiskt följs. Utan för att han råkar ha en mamma med vilja, jävlar anamma och förmåga att uttrycka sig i tal och skrift.

Han fick plats på en resursskola.
Med hög personaltäthet, extremt kompetent personal på alla poster och en pedagogik som fokuserar på det som fungerar. Som ser barnens intelligens, talang, styrka och kreativitet bakom de diagnoser som ofta skymmer sikten för oss med otränade ögon.

Den här killen jag känner gick på mindre än ett år från 0 procents närvaro till nästan 100 procents närvaro och betyg i alla ämnen.

Resursskolorna fungerar därför att de, utöver skolpengen, får ett extra bidrag per barn.
Egentligen är den samhällsekonomiska aspekten en i sammanhanget ointressant bisak – det handlar om barns lagstadgade rättigheter – men ändå: Sanningen är att kostnaderna för detta i själva verket är en besparing. På både kort och lång sikt.

Nu har Stockholms stad, i en lika märklig som skyndsam process, inför höstens skolstart kraftigt skurit ner bidragen till resursskolorna så mycket att många av de tidigare bidragsberättigade barnen plötsligt utan förvarning kan förlora sina resursskoleplatser och tvingas tillbaka till de skolor som saknade förmåga att klara av sitt uppdrag. Och besparingen görs, hör och häpna, för att behovet av särskoleplatser ökat.

Den här killen jag känner…..hans mamma kanske blir tvungen att berätta för honom att skolan som gett honom livslusten och framtidstron tillbaka, måste lägga ner sin verksamhet.

Politikerna, med skolborgarrådet Lotta Edholm i spetsen, vill naturligtvis väl men förstår inte vad de gör. För dem är det här bara ett besparingsbeslut bland andra. Ett sätt att kunna sänka skatten med 15 öre till. Och öka på stadens miljardöverskott ytterligare.
För många barn och föräldrar, för medmänskligheten, är det en katastrof.

I eftermiddag kl 15.30 deltar jag i en manifestation utanför stadshuset.
För den här killen jag känner. Och för alla de tusentals barn som kommer efter honom.

https://www.facebook.com/events/180913772088581/

12 tankar om “Jag känner en kille…

  1. Hej Stefan!

    Jag missade manifestationen för jag hade fullt upp med ”min” kille. Var med er in spirit dock! Jag blir glad och stolt över killen du skriver om, jag tror mig veta vem det är. Och håller tummarna att att politikernas konstiga prioriteringar inte drabbar honom.

    Kramar till er alla,
    Jens

  2. Ping: Jag känner en kille… | Jag finns också!

  3. Ping: Blogg: Jag känner en kille… | Barn i behov

  4. Bra skrivet Stefan.Har skrivit på protest lista.Måtte politikerna ta sitt förnuft till fånga.Detta är helt förkastligt.

  5. Förundrad läser jag din berättelse, förundrad för det är ”min” verklighet och den tanke som dyker upp när jag läser är om du skriver om min son. Inser sen att det finns fler. Förstås. Och tack och lov att det finns fler som fått den fantastiska hjälp i skolan som min son har fått genom resursskolan. Den hjälpen har inneburit livslusten tillbaka, ett annat självförtroende och betyg i alla ämnen. Helt överlycklig och stolt är jag, och så tacksam över dessa engagerade lärare som gett sitt yttersta för att lyckas hjälpa min son och hans klasskompisar. Alla borde ha rätt till en utbildning på deras villkor och efter deras förutsättningar. Tack för det du skrev!

  6. Så fint skrivet och kloka ord ! Jag blir så rörd över det du skriver och kan förstå den känslan du förmedlar. Min dotter får den skolgång hon behöver här i Östersund men då Stockholm nu tagit detta omänskliga beslut så får man en klump i magen att fler kommuner följer detta förkastliga beslut. Jag kan enkelt sätta mig in i föräldrars svåra dagar, sömnlösa nätter och rödgråtna ögon i dessa dagar. Om detta skulle ske i vår kommun skulle lejoninnan i mig komma fram ! Tack igen för ditt fina inlägg i debatten om våra unika barns behov.

    • Tack, Ulla!
      Ja, den här kampen gäller inte bara de barn i Stockholm som fått sänkt eller indraget stöd. Alla barn har rätt till en schysst skolgång.
      Fint att läsa att din dotter får rätt hjälp i Östersund.
      (Jämtland ligger mig varmt om hjärtat då min mamma har en del av sina rötter i Oviken:)
      Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s